Gästinlägg av min kurskamrat Linus om berättelser och genrer.
Kategori: Allmän historia
Följande text är ett utdrag från en hemtenta i Folklore: Ritual, berättelse, tradition som jag skrev höstterminen 2014. Jag diskuterar vad som är utmärkande för en berättelse/berättelser och ger ett exempel (ur kurslitteraturen) på hur flyktingar måste anpassa och utforma sina berättelser efter ett särskilt ramverk för att beviljas asyl i USA.
Vad utmärker en berättelse?
Det som är utmärkande för en berättelse är att berättelser först och främst har sin grund i det mänskliga språket och talet. Det är vår förmåga att kommunicera med varandra som är basen för all mänsklig kultur och berättandet har många syften och användningsområde (Arvidsson 1999:24; Holbeck & Swahn 1995:11–13). Ett viktigt kriterium för en berättelse är att den som berättar dels innehar auktoritet, och tar kontroll över berättelsemomentet när han/hon berättar någonting, förutsatt att det är av värde för den som lyssnar. Det måste vara meningsfullt på något sätt, vilket blir beroende på vad berättelsen grundas på. Det kan vara ”... den direkta situationen, relationen mellan berättare och åhörare, de större samhälleliga sammanhang de lever i etc.” (Arvidsson 1999:24).
Egentligen kan vad som helst användas som grund till berättande. En bra struktur är dock om berättelsen har (1) en början och ett slut och (2) att den kan (åter)berättas igen (Arvidsson 1999:24). Berättelser bär också på olika budskap eller innebörder – de uttrycker något. Dels är det roller, alltså beteenden hos en person och hur denne agerar i en situation, och dels relationer mellan andra människor. Rollerna behöver inte innehavas av just människor, utan det kan vara gudar, naturfenomen, djur osv. Fabler och djursagor är berättelser med sådana figurer, men de tillhör dock olika genrer av berättelser (Arvidsson 1999:25; Holbeck & Swahn 1995:15,16 ). Arvidsson skriver också att i en berättelse ingår händelser och processer, situationer och miljöer som är viktiga för människor och att berättelsen existerar i någon tid och något rum. De här komponenterna, eller narrativa elementen, kan lyftas ut ur berättelsen och 'laddas om' eller bytas ut mot andra innebörder som talar till berättaren och lyssnaren. Det måste dock finnas gemensamma värden, normer eller idéer som berörs och diskuteras. På så sätt kan en berättelse användas för att belysa något väsentligt ifråga om värden eller händelser. (Arvidsson 1999:25) Historien om pojken som ropade ”vargen kommer!” kanske kunde göras om till ”Historien om chefen som hela tiden kom för sent till styrelsemötet, att den dag då han faktiskt var i tid så var ingen annan där”.
Kulturell kompetens krävs för att man ska förstå innebörden och budskapet i en berättelse. Olika kulturer har egna värden som förmedlas i berättelsen, men de sägs inte rakt ut, utan de är outtalade. Den som berättar och den som lyssnar är/antas vara införstådda i hur berättelsen ska förstås. Handlar det om fantasi eller verklighet? Vilken stämning är det berättaren försöker ingjuta? Dessutom spelar publikens sammansättning en viktig roll för vad man väljer att berätta, såsom kön, etnicitet, ålder, klass osv. (Arvidsson 1999:40). Man kan berätta något av många anledningar:
(1) Man kan berätta om vardagen, (vardagsrealism) sådant som har hänt en själv eller någon man känner. Sådana berättelser handlar om gemenskapen, men också om olikheter, samt vilka positioner vi har i förhållande till varandra. Det är ett sätt att bringa ordning i våra liv (Arvidsson 1999:41).
(2) Ett annat sätt att skapa någon form av ordning är att berätta något som har hänt (nyheter) men som är aktuellt att prata om i nuläget. Man bearbetar ”intryck” för att ”återskapa” sin egen tillvaro, eller snarare sitt perspektiv på den, som kan vara ambivalent.
(3) En berättelse kan även användas för att lära ut någonting – den som lyssnar ska läras upp och tas in i samhörigheten. Sägner från allmogesamhället berättar till exempel om hur man skulle bete sig beroende på vem man var och vilken status man hade (Arvidsson 1999:42). Pedagogiska sägner är en typ av berättelser som syftade till att lära ut moral och praktiska kunskaper, ofta via ett väsen som besatt större kunskap än en människa (af Klintberg 1986:52). I de situationer där lärandet är det centrala i berättandet finns det en maktrelation mellan parterna: lärare mot elev, föräldrar mot barn, politiker mot folket osv. En berättelse är ett effektivt sätt att grunda sina argument på (Arvidsson 1999:71).
(4) Berättelser kan användas för att framkalla känslor som huvudsyfte (underhållning). Berättaren måste kunna framkalla den stämning och de känslor som är korrekta i den situationen, annars kan det resultera i att fel känslor tar över. Arvidsson skriver att alla de ovanstående syftena kan brukas när man berättar något och samma berättelse kan uppfylla fler syften samtidigt. Visserligen kan ett syfte vara överordnat de andra, men det kan också förändras över tid (Arvidsson 1999:42).
I alla kulturer skapas det regler för hur den som berättar ska framföra budskapet och syftet i berättelsen. Attityden hos berättaren visas via kroppsspråk, särskilda fraser, ordval. Vilken attityd och vilket syfte berättelsen har beror på sammanhanget. Inverkan av att dessa tre faktorer leder till att flera olika berättelser börjar följa en struktur/mönster, vilket gör att de kan sorteras in en genre (Arvidsson 1999:47). Den som är medveten och har lärdom om dessa konventioner förstår vad för slags berättelse det rör sig om. Man vet om det rör sig om en fiktiv eller en verklig historia, en saga eller en sägen, som förvisso påminner om varandra, men som har olika syften. Sagan utspelar sig inte i det verkliga livet utan i en fiktiv sagovärld, den är inte ämnad att bli trodd och det är en hjälte som är i fokus. En sägen ska däremot uppfattas som sann, den utspelar sig i människornas verklighet och den berättar om något häpnadsväckande som har hänt och utfallet av det (af Klintberg 1986:13).
Kulturella konventioner
Amy Shuman och Carol Bohmers artikel om asylsökande i USA tar upp en viktig aspekt om hur man som politisk flykting formulerar sin berättelse för att beviljas asyl. För att beviljas upphovstillstånd måste de bevisa att har: ”a well-founded fear of persecution” därifrån de kommer (Bohmer & Shuman 2004:394). Det kräver att de måste anpassa sin egen berättelse inom ett ramverk som matchar myndigheternas regelverk för godkännande av asyl (Bohmer & Shuman 2004:396). Sällan har de dokument som bevis för att de har blivit utsatta för förföljelse, utan de måste använda sina självupplevda berättelser för detta. Ett viktigt steg är att få dem att omformulera sina berättelser, från vad de uppfattar som personliga angrepp, till en politisk motiverad förföljelse på just dem. På vägen till USA kan de också ha snappat upp tips från andra flyktingar om hur de ska framföra sin historia ett tilltalande sätt, något som dels väcker misstankar och inte heller ger den förväntade informationen som myndigheterna kräver (Bohmer & Shuman 2004:397).
Dessutom måste de beskriva vilka motiv deras förtryckare har mot dem och hur det hänger ihop med grupptillhörigheten hos de förtryckta. Men ett problem är att värderingar och normer (social values) skiftar bland asylanstalterna när det gäller tolkningen av den nationella lagen om asyl. Detta påverkar utfallet om man beviljas asyl eller inte (Bohmer & Shuman 2004:397–398). Tjänstemännens kunskap om olika länders (politiska) situation spelar också roll, antingen ifrågasätter de eller så är de mer tillmötesgående mot asylsökande. Sist men inte minst måste de ha bevis på att de blivit utsatta för förföljelse personligen, inte bara att de känner sig hotade av våld (Bohmer & Shuman 2004:398–399). Berättelsen måste vara kronologisk och vara relevant för flyktingens behov av att söka asyl, och det är något som de flesta måste få hjälp med. Vissa, som till exempel (väl)utbildade, kan framföra sin berättelse med relevanta fakta och på ett sätt som myndigheterna förstår: den har en röd tråd, vilka förtryckarna och de förtryckta är, och att orsaken till varför de söker asyl är politiskt motiverat (Bohmer & Shuman 2004:402).
Författarna poängterar att alla kulturer har sina egna uppfattningar och idéer om vad offer, förföljelse, mod och värdighet, samt byråkrati är. Dessa går oftast att ”översätta”, men de har också en lokal skiftande betydelse i hemlandet. Det kulturella bagaget från hemlandet, den kultur som de kommer i kontakt med som flykting, och i flyktingläger/anstalter i USA bidrar till och förändrar de ansökandes berättelser (Bohmer & Shuman 2004:402). De som skickas till USA med flyktingstatus har större chans att lägga fram en trovärdig berättelse som motsvarar de officiella kraven, även om det sker på bekostnad av ens värdighet eller förändring av sin bakgrund (Bohmer & Shuman 2004:402–403).
Ovanstående är ett exempel på hur berättelser måste anpassas efter ett ramverk där det ställs krav på rationalitet och kronologi, i kontrast mot flyktingars mera fragmentariska/osammanhängande historier. Det finns kulturella skillnader i uppfattningen om förföljelse och vad det innebär att vara offer, och myndigheternas regelverk och policy tar inte hänsyn till de asylsökandes erfarenheter som är grunden för deras berättelser (Bohmer & Shuman 2004:410). För de flesta flyktingar är de inte heller lätt att framföra ett begripligt händelseförlopp när deras vardag slogs i spillror. Berättelserna är ”necessarly dialogic, with multiple, sometimes conflicting voices” (Bohmer & Shuman 2004:410). Man kan kanske säga att flyktingarnas narrativ bryter mot ett etablerat västerländskt berättarramverk om hur en typisk flyktingberättelse ska se ut och vilket innehåll den ska förmedla. I och med det måste de förändras efter de sociala värderingar och uppfattningar på USA:s flyktingkontor för att de ska få asyl.
Vad utmärker en berättelse?
Det som är utmärkande för en berättelse är att berättelser först och främst har sin grund i det mänskliga språket och talet. Det är vår förmåga att kommunicera med varandra som är basen för all mänsklig kultur och berättandet har många syften och användningsområde (Arvidsson 1999:24; Holbeck & Swahn 1995:11–13). Ett viktigt kriterium för en berättelse är att den som berättar dels innehar auktoritet, och tar kontroll över berättelsemomentet när han/hon berättar någonting, förutsatt att det är av värde för den som lyssnar. Det måste vara meningsfullt på något sätt, vilket blir beroende på vad berättelsen grundas på. Det kan vara ”... den direkta situationen, relationen mellan berättare och åhörare, de större samhälleliga sammanhang de lever i etc.” (Arvidsson 1999:24).
Egentligen kan vad som helst användas som grund till berättande. En bra struktur är dock om berättelsen har (1) en början och ett slut och (2) att den kan (åter)berättas igen (Arvidsson 1999:24). Berättelser bär också på olika budskap eller innebörder – de uttrycker något. Dels är det roller, alltså beteenden hos en person och hur denne agerar i en situation, och dels relationer mellan andra människor. Rollerna behöver inte innehavas av just människor, utan det kan vara gudar, naturfenomen, djur osv. Fabler och djursagor är berättelser med sådana figurer, men de tillhör dock olika genrer av berättelser (Arvidsson 1999:25; Holbeck & Swahn 1995:15,16 ). Arvidsson skriver också att i en berättelse ingår händelser och processer, situationer och miljöer som är viktiga för människor och att berättelsen existerar i någon tid och något rum. De här komponenterna, eller narrativa elementen, kan lyftas ut ur berättelsen och 'laddas om' eller bytas ut mot andra innebörder som talar till berättaren och lyssnaren. Det måste dock finnas gemensamma värden, normer eller idéer som berörs och diskuteras. På så sätt kan en berättelse användas för att belysa något väsentligt ifråga om värden eller händelser. (Arvidsson 1999:25) Historien om pojken som ropade ”vargen kommer!” kanske kunde göras om till ”Historien om chefen som hela tiden kom för sent till styrelsemötet, att den dag då han faktiskt var i tid så var ingen annan där”.
Kulturell kompetens krävs för att man ska förstå innebörden och budskapet i en berättelse. Olika kulturer har egna värden som förmedlas i berättelsen, men de sägs inte rakt ut, utan de är outtalade. Den som berättar och den som lyssnar är/antas vara införstådda i hur berättelsen ska förstås. Handlar det om fantasi eller verklighet? Vilken stämning är det berättaren försöker ingjuta? Dessutom spelar publikens sammansättning en viktig roll för vad man väljer att berätta, såsom kön, etnicitet, ålder, klass osv. (Arvidsson 1999:40). Man kan berätta något av många anledningar:
(1) Man kan berätta om vardagen, (vardagsrealism) sådant som har hänt en själv eller någon man känner. Sådana berättelser handlar om gemenskapen, men också om olikheter, samt vilka positioner vi har i förhållande till varandra. Det är ett sätt att bringa ordning i våra liv (Arvidsson 1999:41).
(2) Ett annat sätt att skapa någon form av ordning är att berätta något som har hänt (nyheter) men som är aktuellt att prata om i nuläget. Man bearbetar ”intryck” för att ”återskapa” sin egen tillvaro, eller snarare sitt perspektiv på den, som kan vara ambivalent.
(3) En berättelse kan även användas för att lära ut någonting – den som lyssnar ska läras upp och tas in i samhörigheten. Sägner från allmogesamhället berättar till exempel om hur man skulle bete sig beroende på vem man var och vilken status man hade (Arvidsson 1999:42). Pedagogiska sägner är en typ av berättelser som syftade till att lära ut moral och praktiska kunskaper, ofta via ett väsen som besatt större kunskap än en människa (af Klintberg 1986:52). I de situationer där lärandet är det centrala i berättandet finns det en maktrelation mellan parterna: lärare mot elev, föräldrar mot barn, politiker mot folket osv. En berättelse är ett effektivt sätt att grunda sina argument på (Arvidsson 1999:71).
(4) Berättelser kan användas för att framkalla känslor som huvudsyfte (underhållning). Berättaren måste kunna framkalla den stämning och de känslor som är korrekta i den situationen, annars kan det resultera i att fel känslor tar över. Arvidsson skriver att alla de ovanstående syftena kan brukas när man berättar något och samma berättelse kan uppfylla fler syften samtidigt. Visserligen kan ett syfte vara överordnat de andra, men det kan också förändras över tid (Arvidsson 1999:42).
I alla kulturer skapas det regler för hur den som berättar ska framföra budskapet och syftet i berättelsen. Attityden hos berättaren visas via kroppsspråk, särskilda fraser, ordval. Vilken attityd och vilket syfte berättelsen har beror på sammanhanget. Inverkan av att dessa tre faktorer leder till att flera olika berättelser börjar följa en struktur/mönster, vilket gör att de kan sorteras in en genre (Arvidsson 1999:47). Den som är medveten och har lärdom om dessa konventioner förstår vad för slags berättelse det rör sig om. Man vet om det rör sig om en fiktiv eller en verklig historia, en saga eller en sägen, som förvisso påminner om varandra, men som har olika syften. Sagan utspelar sig inte i det verkliga livet utan i en fiktiv sagovärld, den är inte ämnad att bli trodd och det är en hjälte som är i fokus. En sägen ska däremot uppfattas som sann, den utspelar sig i människornas verklighet och den berättar om något häpnadsväckande som har hänt och utfallet av det (af Klintberg 1986:13).
Kulturella konventioner
Amy Shuman och Carol Bohmers artikel om asylsökande i USA tar upp en viktig aspekt om hur man som politisk flykting formulerar sin berättelse för att beviljas asyl. För att beviljas upphovstillstånd måste de bevisa att har: ”a well-founded fear of persecution” därifrån de kommer (Bohmer & Shuman 2004:394). Det kräver att de måste anpassa sin egen berättelse inom ett ramverk som matchar myndigheternas regelverk för godkännande av asyl (Bohmer & Shuman 2004:396). Sällan har de dokument som bevis för att de har blivit utsatta för förföljelse, utan de måste använda sina självupplevda berättelser för detta. Ett viktigt steg är att få dem att omformulera sina berättelser, från vad de uppfattar som personliga angrepp, till en politisk motiverad förföljelse på just dem. På vägen till USA kan de också ha snappat upp tips från andra flyktingar om hur de ska framföra sin historia ett tilltalande sätt, något som dels väcker misstankar och inte heller ger den förväntade informationen som myndigheterna kräver (Bohmer & Shuman 2004:397).
Dessutom måste de beskriva vilka motiv deras förtryckare har mot dem och hur det hänger ihop med grupptillhörigheten hos de förtryckta. Men ett problem är att värderingar och normer (social values) skiftar bland asylanstalterna när det gäller tolkningen av den nationella lagen om asyl. Detta påverkar utfallet om man beviljas asyl eller inte (Bohmer & Shuman 2004:397–398). Tjänstemännens kunskap om olika länders (politiska) situation spelar också roll, antingen ifrågasätter de eller så är de mer tillmötesgående mot asylsökande. Sist men inte minst måste de ha bevis på att de blivit utsatta för förföljelse personligen, inte bara att de känner sig hotade av våld (Bohmer & Shuman 2004:398–399). Berättelsen måste vara kronologisk och vara relevant för flyktingens behov av att söka asyl, och det är något som de flesta måste få hjälp med. Vissa, som till exempel (väl)utbildade, kan framföra sin berättelse med relevanta fakta och på ett sätt som myndigheterna förstår: den har en röd tråd, vilka förtryckarna och de förtryckta är, och att orsaken till varför de söker asyl är politiskt motiverat (Bohmer & Shuman 2004:402).
Författarna poängterar att alla kulturer har sina egna uppfattningar och idéer om vad offer, förföljelse, mod och värdighet, samt byråkrati är. Dessa går oftast att ”översätta”, men de har också en lokal skiftande betydelse i hemlandet. Det kulturella bagaget från hemlandet, den kultur som de kommer i kontakt med som flykting, och i flyktingläger/anstalter i USA bidrar till och förändrar de ansökandes berättelser (Bohmer & Shuman 2004:402). De som skickas till USA med flyktingstatus har större chans att lägga fram en trovärdig berättelse som motsvarar de officiella kraven, även om det sker på bekostnad av ens värdighet eller förändring av sin bakgrund (Bohmer & Shuman 2004:402–403).
Ovanstående är ett exempel på hur berättelser måste anpassas efter ett ramverk där det ställs krav på rationalitet och kronologi, i kontrast mot flyktingars mera fragmentariska/osammanhängande historier. Det finns kulturella skillnader i uppfattningen om förföljelse och vad det innebär att vara offer, och myndigheternas regelverk och policy tar inte hänsyn till de asylsökandes erfarenheter som är grunden för deras berättelser (Bohmer & Shuman 2004:410). För de flesta flyktingar är de inte heller lätt att framföra ett begripligt händelseförlopp när deras vardag slogs i spillror. Berättelserna är ”necessarly dialogic, with multiple, sometimes conflicting voices” (Bohmer & Shuman 2004:410). Man kan kanske säga att flyktingarnas narrativ bryter mot ett etablerat västerländskt berättarramverk om hur en typisk flyktingberättelse ska se ut och vilket innehåll den ska förmedla. I och med det måste de förändras efter de sociala värderingar och uppfattningar på USA:s flyktingkontor för att de ska få asyl.
