Bravur

Den här dagen förra året dog min mor i sviterna efter en stroke och till följd av en lång kamp mot både hennes kroniska obstruktiva lungsjukdom (KOL) och depression. Således är det icke konstigt att jag under det år som passerat sedan min mors bortgång ägnat en hel del tankar åt döden och livets förgänglighet. Inte heller är jag den förste som gett sig i kast med dessa frågor. Jag kan ej påstå att vare sig mina egna tankar eller de antika föreställningar jag tänkt nämna i denna text har gjort min mors frånfälle mer begripligt eller sorgen lättare att bära. Likväl har de skänkt mig viss förtröstan och om inget annat resulterar de förhoppningsvis i ett läsvärt blogginlägg.

I verket Timaios redogör Platon för hur han tror världen, med alla dess olika invånare, bringats till existens. Något förenklat kan hans skapelsemyt förklaras som så att den så kallade demiurgen först
skapar ett kosmos bestående av de fyra olika elementen (eld, luft, jord och vatten). Därefter frambringar hen världssjälen och förenar denna med den materiella världen. När väl demiurgen gjort allt detta ser hen till att befolka den besjälade världen med gudar, fåglar, fiskar och djur som vandrar på marken. Intressant nog skapar inte Demiurgen människorna – utan det får istället gudarna göra. Bortsett från vad gäller människornas själar – för dessa skapar Demiurgen av det ”själsmaterial” som blivit över efter konstruktionen av världssjälen. Av detta följer att människornas själ ingalunda är lika ren som världssjälen. Innan människosjälarna förenas med de av gudarna skapade människokropparna sprids de ut över kosmos på ett sådant sätt att varje stjärna tilldelas en människosjäl(1).

Varför har jag då redogjort för allt detta i en text som ska handla om döden? Eftersom Platon tillhör den idétradition som tror på ett liv efter döden – och hans föreställningar går inte att förstå utan kännedom om skapelsemyten så som den redogörs för i Timaios. Man skulle kunna säga att Platon trodde på reinkarnation inte helt olikt dagens buddhister – men även om han knappast diskuterade begreppet karma, menade han att människor som levt ett gott liv efter döden förenades med sin själs stjärna. De som dessvärre levt moraliskt klandervärda liv fick återfödas – som kvinnor (ja, patriarkatet är gammalt)! Kvinnor kunde i sin tur återfödas som andra djur(2). Platons resonemang besitter definitivt viss attraktionskraft. I någon mån förefaller det logiskt för mig att min mamma, om vi applicerar Platons tankegods, skulle ha blivit till en stjärna efter sin död. Redan när hon levde var hon ju en stjärna för mig. Som agnostiker kan jag dessvärre inte se på Platons idéer som något annat än fantasier. Förvisso mycket intressanta sådana.

I bjärt kontrast till Platon finner vi Epikuros. Han var en materialist som föreställde sig att världen bestod av tomrum samt atomer som kunde variera i storlek, vikt och form. Atomerna utgjorde de grundläggande byggstenarna som i olika kombinationer bildade alla synliga ting i världen. Trots denna materialistiska utgångspunkt menade Epikuros att till synes övernaturliga företeelser som gudar och själar ändock existerade – de bestod bara av finare typer av atomer än människor och djur. En tämligen intressant sak med Epikuros, och som skiljer ut honom från många föregående tänkare, var att han förnekade att gudarna skulle ha skapat världen och att de ingrep i människors liv. Detta är två mycket betydelsefulla påståenden eftersom det innebär att människan dels inte behövde frukta gudarna och dels inte behövde frukta bestraffning efter döden. Således fanns inget, enligt Epikuros, som borde hindra människan att njuta av livet till fullo(3).

Döden är enligt Epikuros att atomerna som utgjort människans själ och kropp skingras. I och med att även själen upplöses upphör människans tankeförmåga och hon blir permanent medvetslös. Inom epikurismen finns således ingen tro på livet efter döden i den bemärkelsen som vi finner hos bland annat Platon. Även om jag själv icke tror på något liv efter detta måste jag erkänna att det är något sällsamt sorgligt med föreställningen om att döden är upphörandet av medvetandet. Ni har säkert hört Epikuros kända citat: ”Döden, som anses vara det värsta av allt ont, är sålunda ingenting för oss när vi väl inser, att där vi är finns inte döden och där döden är finns inte vi”(4).

Jag just läst Marcus Aurelius ”dagbok” Självbetraktelser och det är med anledning av detta som jag valt att ta upp just Platon och Epikuros i denna text. De två är nämligen goda representanter för två skilda antika idétraditioner – en som tror på livet efter döden och en materialistisk som inte gör det. I relation till dessa två riktningar skriver Aurelius, på typiskt stoiskt manér, följande stycke:

”He who fears death fears either unconsciousness or another sort of consciousness. Now if you will no longer be conscious you will not be conscious either of anything bad. If you are to take on a different consciousness, you will be a different being and life will not cease”(5).

Av detta följer således att inga skäl finns att frukta döden. Antingen är det som materialisterna säger och då lär vi ej bli medvetna om att vi dött eller så är det som exempelvis Platon påstår, att vi lever vidare på ett annat sätt – och då har vi egentligen inte avlidit. Aurelius egna syn är för övrigt någonstans mellan Platon och Epikuros – han utgick från att de element som utgör kroppen, andningen och själen förskingras vid döden, men att de av den gudomliga intelligensen kommer att skapas något nytt av denna materia(6). Jag själv räds ej döden särskilt mycket för min egen del. Det jag fruktar är att mina nära och kära ska dö. För även om den avlidne blir evigt medvetslös, återföds eller något annat så lämnas vi efterlevande kvar med all sorg och saknad. Däri ligger mitt nuvarande problem.

Men Aurelius nöjer sig icke med konstaterandet att vi inte har något att frukta i döden eftersom att den blott är en naturlig ofrånkomlighet. Tvärtom framgår det med all önskvärd tydlighet att vi enligt Aurelius i stor utsträckning bör förbli opåverkade även när nära och kära avlider. I en passage skriver han att förlust i ordets breda bemärkelse (alltså av nära anhöriga eller något annat) inte är något annat än förändring. Alla förändringar som sker är bestämda av den gudomliga intelligensen och denna skulle aldrig skapa något som skadade universum eller dess invånare(7). Denna stoiska likgiltighet är svår att smälta för nutida läsare – och den skänker ringa tröst för sörjande efterlevande.

I Aurelius sista inlägg, där han tycks ta avsked både av sin dagbok och sitt liv, skriver han något som jag fastnat för. Han skriver att döendet kan jämföras med en skådespelare som avbryts av en väktare mitt i ett teaterstycke. Varpå skådespelaren ilsket ryter att han enbart fått spela tre av sina fem akter helt utan att inse att livet kan bestå av färre akter än man först anat (8). Precis som skådespelaren känner jag mig – det enda jag önskar mig så här ett år efter min mors död är att hennes pjäs skulle ha fått bli några akter längre...

______________________
Fotnoter:
1. Ambjörnsson, Ronny, Europas idéhistoria. Antiken, Människors undran, 2. utg., Natur och kultur, Stockholm, 2012, s. 209-210.
2. Ibid
3. Nordin, Svante, Filosofins historia: det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen, 3., [rev.] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 135-137.
4. Ibid
5. Aurelius, Marcus, Meditations, Penguin Classics (2014), s. 114.
6. Ibid, s. 103.
7. Ibid, s. 126-127.
8. Ibid, s. 172.