Bravur

En analys av dygd i Olaus Petris En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare

Som framgår av rubriken är En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare (1528) författad av Olaus Petri (1493-1552). Petri är kanske mest känd för de flesta som en av de stora pådrivarna av reformationen i svensk historia. Av särskild betydelse är den första svenska översättningen av det Nya Testamentet (1526) som Petri bidrog till. Han var dock inte enbart en from prelat och ivrig reformator. Han lär även ha varit under inflytande från den samtida humanismen. I En Swensk Cröneka (från 1540-talet) skall han ha yttrat krav på källkritik och betonat vikten av frihet från politiska ambitioner och avsikter. Petri var också, i likhet med många andra av tidens bildade män, väl bevandrad i juridiken. Olaus Petri var verksam under tiden då Gustav Vasa kom till makten. Hans relation till kungen tycks ha varit förhållandevis volatil. Han åtnjöt stundtals kungens förtroende och stundtals inte. Efter att ha kritiserat överheten i en text år 1539 dömdes han till döden – men domen mildrades till böter och Petri återfick konungens tillit.(1)
En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare tycks vara en nedtecknad predikan som ursprungligen hölls i samband med eller med anledning av Gustav Vasas kröning till kung 1528 i Uppsala domkyrka. Texten eller gudstjänsten kan sägas bestå av två delar. Den första riktar sig till kungen själv och handlar om hur han, om han vill vara en god kristen furste, bör regera i förhållande till sitt folk. I denna redogörelse nämns inte dygd explicit men det är ändå förhållandevis tydligt vilka dygder Olaus Petri ser som önskvärda. Till detta och mer återkommer jag i min analys nedan. Något som bör påpekas, och som inte är särskilt förvånande med tanke på det jag redan skrivit om Petri och den kontext som gudstjänsten är hölls inom, är att han är tydligt tendentiös i så mån att han är mycket välvilligt inställd till Gustav Vasa. Enligt Petri har givetvis den nykrönte konungen alla de föredömliga karaktärsdrag som en god kristen härskare bör ha. Åtminstone är det ett sådant intryck jag får av texten. Den andra halvan av texten handlar om hur det kristna folket bör förhålla sig i relation till sin furste. I den här delen har jag haft svårare att identifiera lika många dygder som i den första halvan. Vilket i sig kanske också säger något om synen på dygd i 1500-talets Sverige.

Till att börja med är det en god idé att diskutera de dygder Olaus Petri nämner som har antika rötter. Något som förenar merparten (om inte alla) av de olika antika filosofiska riktningarna och deras syn på dygd är deras slutmål: eudaimonia.(2) I den här texten översätter jag ordet till lycka – men jag är väl medveten om att detta inte är en helt oproblematisk översättning av termen. Det är i frågan om vilka dygder som är nödvändiga för att uppnå lyckan som de olika skolorna är oense. Här finns inte utrymme att diskutera skillnader mellan olika antika filosofiska skolor utan jag nöjer mig med att exemplifiera med Aristoteles. Aristoteles föreställer sig dygd som ett tillstånd som har att göra med val. Val som handlar om att välja det rätta måttet av något (the mean) beteende eller dylikt. Det rätta måttet är inte detsamma som medelvärdet mellan två extremer. Att vara modig är visserligen att handla utan överdriven rädsla eller självförtroende – men detta mått behöver inte vara detsamma för alla. Det är ett relativt begrepp. Vad som är det korrekta måttet kan den dygdige personen resonera sig fram till med praktisk visdom (phronēsis). Att handla på ett dygdigt vis är, enligt Aristoteles sätt att se det, detsamma som att leva lyckligt.(3) Det handlar om att leva på ett gott sätt – det är detta som är betydelsen av eudaimonia. Det är dock inte visdom i den här bemärkelsen som det är tal om i Olaus Petris predikan om hur en kristen furste bör regera. Han nämner inte visdom uttryckligen i källmaterialet – däremot använder han begrepp som ”förstånd”, ”snille” och ”förnuft” vilket jag uppfattar som ett snarlika begrepp. Angående förstånd och kärlek skriver Olaus Petri följande:

Ther itt Christelighit regemente wara skal, moste konungen haffua bådhii tesse stycken, Så at hvar itt there är och icke thet andra, såå är ther strax feel i regementit, for ty huar konungen harrfuer kerleck til att weta sines undersåters betzsta och weet dock ike huru han ther åstadh komma och driffua skal, så kan han fögho skaffa, haffwer han och forstonder och icke kerleke, thå brukar han sitt forstöd sick siellf till nytto, och undersåterne till skadha och forderff.(4)

Förstånd är här inte detsamma som praktisk visdom i Aristotelisk bemärkelse, att kunna resonera om rätt mått, utan förstånd är här detsamma som förmågan att kunna avgöra hur man åstadkommer det allmänna, eller sitt egna, bästa. Såvitt jag förstått uppfattades dygd i antiken som något i sig själv gott och föredömligt. I citatet ovan ser vi att Petri inte uppfattar dygd på detta sätt. Vishet eller förstånd/förnuft är en dygd som kan vara skadlig för folket om kungen inte även känner kärlek. Ty då kommer fursten enbart sko sig själv på folkets bekostnad. Det är troligen lättare att förstå och förhålla sig till Olaus Petris predikan utifrån en medeltida kontext istället för en antik. De antika dygderna vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet levde visserligen vidare i medeltiden under beteckningen kardinaldygder. Utöver dessa tillkom även de tre teologiska dygderna: tro, hopp och kärlek. En stor del av tänkandet kring dygd under medeltiden förhöll sig till dessa två grupper av dygder.(5) Vi har redan nämnt kardinaldygden vishet. En annan kardinaldygd går att skymta i källmaterialet: rättrådighet.

Ther fore såsom konungen böör straffa sine fogder och embetesmen när the mishandla i theres befalnig, Så böör honom och haffua tilsyn med bescopar och prester som i hans land äre, när the forsumelige äre i thet them befalet är, thet är, när the icke så troliga forkunna gudz ordh som them borde, ja mykit mera böör honom straffa them, for ty aff theres mishandel förlier så mykit större skadhe, som sielen är bättre än croppen, och är han större straff wärdh som sielena dråper än then kroppen dråper.(6)

Kungen bör vara rättrådig genom att straffa sina ämbetsmän och fogdar så väl som sina prelater när dessa inte utför sina ålagda uppgifter på ett acceptabelt vis. Prästerna och biskoparna bör till och med straffas hårdare eftersom deras oförmåga att utföra sin uppgift skadar allmogens själar – vilket är värre än blott kroppsliga skador. Ett intryck jag får av Petris kröningspredikan är att den framstår nästan som en slags kristen furstespegel. Åtminstone i den bredare definitionen som Wilhelm Berges nyttjar, det vill säga alla former av texter som ger råd åt furstar på något sätt.(7) Liknelsen är dock missvisande då detta är en nedtecknad gudstjänst (alltså en muntlig företeelse ursprungligen) – inte någon text författad med syftet att ge råd åt kungen. Likväl visar Petris predikan på de kristna dygder som en furste bör besitta. För det är egentligen inte kardinaldygderna vishet och rättrådighet som sätts i fokus i En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare. Det är i första hand den teologiska dygden tro och i andra hand den teologiska dygden kärlek. Detta bör kanske inte vara så förvånande med tanke på att källmaterialet är en predikan och Olaus Petri en högstående präst. I det första citatet ovan omnämns kärleken som nödvändig för fursten i kombination med vishet eller förstånd. Dygden kärlek, så som jag uppfattar det, manifesteras i sådana uppfattningar som att kungen bör värna det allmänna bästa.

Then thet nw thetta embete Christeligha föra och driffua wil han skal thet i samma acht och mening anamma som thet aff gudhi infatt och skickat är, thet är, for thet meninge betzsta skul, att han icke söker sin eghen nytto och gagn ther mz, utan att han will (epter guz skickelse then meninge man till godho) winlegia sich ther om mz liuff och mact at the land och städher som i hans befalning äre, skole haffua fridh och roligheet, men huar konungen eller regenten sökier sitt eghit betzsta, wil thz wara then meninge man till skadha.(8)

Det framgår tydligt att Petri uppfattar kungamakten som gudagiven och ämnad att vara till det allmännas bästa. Det är mot bakgrund av detta som den teologiska dygden kärlek får sin betydelse. Konungen behöver känna kärlek till sitt folk för att vilja veta vad som är deras bästa. Han behöver förstånd för att sedan kunna realisera detta. Detta har dock redan nämnts tidigare. Intressant nog nämns kärlek nästan uteslutande i bemärkelsen kärlek till din näste (eller till allmogen i stort) i En Christelighen formanin till Sweriges jnbyggiare. Inte kärlek till Gud. Augustinus menade att det som är utmärkande för en god kristen är förmågan att kunna rangordna sina mänskliga affektioner så att kärleken till Gud placerades över allt annat.(9) Snarare än kärlek till Gud är det gudsfruktan som framhävs av Olaus Petri. Det är genom att frukta Gud och studera hans lag som kungen lär sig hålla hans budord och inte förhäver sig.(10) Relaterat till detta är givetvis dygden tro. Tron är utan tvekan den största dygden enligt Olaus Petri. Den skär genom alla andra dygder på ett intressant sätt vilket kommer bli tydligt i nästa del av denna text där undersåtarnas dygd analyseras.

Sedhan säger gudh att konungen icke skal forsambla sich monga hestar ey heller gull eller silff, Thet icke så förstås skal at han icke skal haffua hestar harnesk, silff och gull och annat sådana som konungsembete tilkreffuer, men at han icke skal forlata sich ther uppå, icke fätia(11)ther sina tröst til, utan til gudh, han är then aleena som regementet haffuer i hender, han säter up och slåår nidh hwem honom teckes, ty ingen konung eller förste kan noghon tidh wara så mechtig på folk, hestar och harnesk, slott och felke, gwl och silff, wener och frender, at han jw aff anda förstar nidherslaghen warder, när gudh undragher sina hand och bistöd, som wtj haffue aff historierne exempel noog.(12)

Kungen bör för all del skaffa sig guld och silver, hästar och harnesk och allt annat som en hans regemente kräver, men han bör inte förlita sig på dessa världsliga ting. Det är, menar Petri, till syvende och sist den allsmäktige Gud som avgör allt som sker och oavsett hur många soldater, vänner och/eller pengar en regent har till sitt förfogande kan denne aldrig trotsa Gud och dennes vilja. Det är således enbart Gud som kungen bör förlita sig på. Genom att frukta och tro på Gud minskas risken, som annars är tämligen stor, att kungen korrumperas och blir till en syndare och därmed drar på sig Guds onåd. Att tro på Gud och värna hans lag och budord är därmed det kanske viktigaste en kristen kung bör göra.

Olaus Petri skriver desto mindre om vilka dygder som de kristna undersåtarna bör sträva efter. Faktum är att de tycks ha blott en sak att iakttaga över allt annat. De bör i allt underordna sig kungen och de herrar som är av honom utsända. Detta är inte en fråga om att underkasta sig blott en världslig makt utan det är att rätta in sig efter den samhällsordning som Gud skapat. Olaus Petri skriver:

Och är merkiandes ath sååsom konungen aff gudhi befalet är ath han skal alt sitt regemente stella sina undersåter till godho, Så haffuer gudh telikes högeliga noog påbudit, at undersåterne skola med theres anslagh wara konungen eller offuerhetene lydighe och höruge,(13)Och såå farliga som konungen ståår for gudhi när han icke driffuer sitt embete Christeliga som thet tillkräffuer, Så farligha ståå och undersåterna när the icke äre honom lydhoge och hörige, for ty bådhe parterne gåå thå emoot gudz bodh och skrickelse, ty såå sägher S. Paulus till Romare(14).

Att på något sätt sätta sig emot konungen eller överheten är att sätta sig emot Gud. På samma sätt är en furste som inte värnar Guds allmoge i egenskap av regent också i konflikt med Gud. På det här sättet förmedlas en tämligen konservativ samhällssyn till åhörarna och de efterföljande läsarna av Petris predikan. Tidigare nämndes hur dygden tro skär genom alla andra dygder på ett intressant sätt – och här ser vi just det, menar jag. Att lyda Gud bör inte förstås som ett uttryck för ödmjukhet, som i andra sammanhang kan framhållas som en dygd, utan som ytterligare en manifestation av den teologiska dygden tro (eller kanske bådadera). Att leva lydigt blir här detsamma som leva i enlighet med Gud. Tron är helt avgörande. Att lyda kungen (och därmed Gud) innebär bland annat att man ej skall draga sig undan från kungen utan ge honom vad som, så att säga, ”kejsaren tillhör”. I form av skatt och annat som kungen kräver.(15)
   
Frågan är vad den stora gruppen ”undersåtar” omfattar. Som jag tolkar det innebär det hela rikets befolkning. De grupper som Petri nämner i olika sammanhang är kyrkomän av olika rang, ämbetsmän och fogdar, lärda och olärda samt allmogen i stort. Alla ska de lyda kungen och överheten. Utöver detta skriver Petri tämligen lite om hur undersåtarna bör förhålla sig till makten och kungen. Någon som däremot har diskuterat hur adelsmän, eller rättare sagt hovmän, bör bete sig i relation till sin furste är Baldesar Castiglione. Den del av hans Boken om Hovmannen som vi fått läsa handlar i stor del om hur hovmannen bör föra sig med grace och sprezzatura. (16) Många antika och medeltida dygder omnämns av Castiglione. Så bör exempelvis en god hovman vara hövlig, ödmjuk, hederlig m.m.(17) Om detta skriver Olaus Petri av förklarliga skäl inget. Castigliones verk ska överlag ha mött ett kyligt mottagande i delar av det protestantiska Europa. Den skall ha kritiserats för att rikta in sig i allt för hög grad av hur en hovman bör varar utåt – på bekostnad av hur han bör vara inåt, det vill säga som person på ett djupare plan. Detta hänger samman med vad Peter Burke kallar för ”a culture of sincerity” som utvecklades på 1500-talet i samband med reformationen och som innebar att innerliga känslor kom att ges större vikt än extroverta handlingar.(18) Castiglione lästes nog ej i allt för hög grad i Sverige (jag tror Burke nämner att det fanns tre läsare i detta land). Det vore därför märkligt om Petri skulle ge uttryck för dygder eller uppfattningar i linje med hans bok om hovmän. Den sortens fria hovmän som Castiglione förespråkar, som till och med i privata samtal kan kritisera eller avråda sin furste från att begå misstag, är svåra att föreställa sig utifrån Olaus Petri kröningspredikan. Att på något sätt, ens försiktigt, kritisera konungen kan uppfattas som en kritik mot Guds ordning. Åtminstone att döma av Petris predikan, och givetvis med viss risk för att förenkla, kan det sägas att en god svensk hovman bör vara lydig över allt annat. I likhet med resten av alla undersåtarna.
   
Den något sånär samtida Machiavelli går ej heller att skymta i Olaus Petris predikan. Machiavellis Fursten kan ses som en samling förslag för hur en furste bör agera för att konsolidera sin stat (det som Viroli Maurizio kallar för reason of state) och, vilket skiljer Machiavelli från exempelvis Giovanni Botero, uträtta stora saker (grandi cose).(19) Emellertid är fokuset ett helt annat i Petris predikan. Vilket givetvis inte är konstigt då den är hållen i samband med kröningen av Gustav Vasa och i ett helt annan kulturell och politisk kontext. För att inte tala om att det är två helt olika genrer. Likväl kan vi konstatera att istället för att predika om huruvida det är bättre för konungen att vara fruktad eller älskad(20) framkastar Petri att kungen finns till för folket, inte folket för konungen. ”[...] ty gudh haffuer skickat konungen for folkit skul, och icke folket for konungens skul...”.(21) Det är en helt annan betoning. Vi ser ej heller den sortens subversiva maktspråk som Machiavelli och Lipsius tidvis nyttjar. Vilket kanske är ett uttryck för den uppriktighetskultur (culture of sincerity) Burke diskuterat. Med tanke på den höga vikt som Petri tillmäter religionen, Gud och budorden vore det otänkbart att han under några omständigheter skulle acceptera någon av de tre nivåerna av bedrägeri som Lipsius diskuterar. Varken den första nivån: förställning/misstro, den andra nivån: mutor/bedrägeri eller den tredje nivån, som inte ens Lipsius själv accepterade: orättvisa/utnyttjade av tillit.(22)

Analysen av Petris En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare har identifierat flertalet dygder i synnerhet när det gäller Olaus Petris redogörelse för hur en kristen konung bör regera. Två kardinaldygder lyfts fram i källmaterialet. Vishet och rättrådighet. Vishet nämns med begrepp som ”förnuft”, ”snille” och ”förstånd” och syftar till att konungen bör besitta sådan intelligens att han kan veta hur han på ett lämpligt sätt realiserar det som är bäst för sitt folk och sitt regemente. Rättrådighet som dygd manifesteras då Petri diskuterar kungens rättsliga plikter och i synnerhet hur han bör straffa sina ämbetsmän och präster som inte sköter sina arbeten på ett acceptabelt sätt. Den huvudsakliga slutsatsen som analysen nått är emellertid att det är de två teologiska dygderna tro och kärlek som bör uppfattas som mest betydande i Petris text. Vilket inte är särskilt förvånande med tanke på vem Olaus Petri var och källmaterialets genre. Konungen behöver kärlek till sitt folk för att vilja veta vad som är deras bästa – utan kärlek kommer han blott sko sig själv på deras bekostnad. Han måste med andra ord känna kärlek för att vilja värna det allmännas bästa. Men över allt annat behöver han den teologiska dygden tro. Han måste vara en god troende kristen som studerar Guds lag, fruktar Gud och håller hans bud. I värnandet av det allmänna bästa behöver kungen skaffa guld och silver, hästar och harnesk, slott och borgar, vänner och fränder – men han får aldrig förlita sig på dessa världsliga ting. Han bör enbart förlita sig på den allsmäktige Gud.
   
Så som jag tolkat källmaterialet är också tron den viktigaste dygden undersåtarna bör sträva efter. Detta manifesterar sig i hur Petri motiverar varför undersåtarna måste underkasta sig kungen och hans herrar. Undersåtarna måste nämligen lyda sin konung eftersom han, och kungamakten i sig, är given av Gud för allmogens eget bästa. Att trotsa kungamakten är mot den här bakgrunden att trotsa Gud – något som en god troende kristen aldrig bör eller kan göra! I analysen har jag även sökt relatera till kurslitteratur författad av någorlunda samtida författare som Castiglione, Machiavelli och Lipsius. Trots att Olaus Petri ska ha varit influerad av humanismen, som ju härrör ur det som idag är Italien, är ingen av dessa tre italienska författare möjliga att spåra i Petris predikan. Detta har återigen med största sannolikhet att göra med källmaterialets genre. Det vore inte lämpligt att inom ramarna för en gudstjänst exempelvis diskutera hur en furste bör konsolidera sin stat med hjälp av diverse ohederliga medel. Lägg därtill den stora skillnaden i kulturell- och politisk kontext mellan Gustav Vasas Sverige och 1500-talets italienska republiker och stater. Analysen kan därför tidvis framstå som aningen tvingad.

Fotnoter
_____________________
1. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Olaus Petri”, tillgänglig via
https://www.ne.se.ezp.sub.su.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/olaus-petri, hämtad 1/6-2017.
2. Annas, Julia., Ancient philosophy : a very short introduction, [Elektronisk resurs], Oxford University Press
    (2013), s.38.
3. Russell, Daniel C. (red.), The Cambridge companion to virtue ethics, Cambridge University Press, Cambridge,
    2013, s. 34-35.
4. Petri, Olaus, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, (1528), tillgänglig via
    https://litteraturbanken.se/forfattare/OlausPetri/titlar/EnChristelighen/sida/I/faksimil, hämtad 6/3-2017, s. VII.
5. Russell, The Cambridge companion to virtue ethics, s. 70.
6. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. VIII.
7. Briggs, Charles F., Giles of Rome's De regimine principum: reading and writing politics at court and university,
    c.1275-c. 1525, Cambridge University Press, Cambridge, 1999, s. 45.
8. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. III.
9. Russell, The Cambridge companion to virtue ethics, s. 75.
10. Se exempelvis Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. V.
11. Jag är osäker på hur jag ska transkribera detta ord.
12. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. IV.
13. Jag är osäker på hur jag ska transkribera detta ord.
14. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. IX-X.
15. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. XII.
16. För mer information om sprezzatura se: Castiglione, Baldassare, Boken om hovmannen, Atlantis,
     Stockholm, 2003, s. 81.
17. Burke, Peter, The fortunes of the Courtier: the European reception of Castiglione's Cortegiano, Polity Press,
London, 1995, s. 29-30.
18. Burke, The fortunes of the Courtier, s. 108.
19. Viroli, Maurizio, From politics to reason of state: the acquisition and transformation of the language of
      politics 1250-1600, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1992, s. 253.
20. Machiavelli menar för övrigt att en furste bör vara båda men om detta inte går att uppnå är det bäst att
      fursten är fruktad. Se: Machiavelli, Niccolò, The Prince, Penguin, 2011, s. 88.
21. Petri, En Christelighen formaning til Sweriges jnbyggiare, s. III.
22. Lipsius, Justus Politica (bok 4 kapitel 14, övers. Waszink (Assen, 2004), första sidan i kapitlet.