En tomhylsas besynnerliga intresse
Kategori: Militärhistoria
De som känner mig väl vet om att jag är pacifist. Många av dem känner dessutom till att ett av mina allra största intressen är militärhistoria. Jag är en fredsivrare som spenderar förhållandevis mycket tid åt att läsa och lära mig om krig, vilket givetvis ger upphov till en hel del ambivalens – för att inte säga kognitiv dissonans.
Orsaken till mina kluvna känslor finns i den uppenbara spänningen mellan pacifism och ett intresse för krig. Jag har ibland svårt att föranleda, försvara eller förklara min militärhistoriska fascination både för mig själv och för andra. Som till exempel när jag nyligen ändrade bakgrundsbilden på min dator till en bild från HBO:s Rome föreställandes jublande legionärer och Julius Caesar. Jag valde bilden eftersom den ger en någorlunda korrekt bild av hur legionärer förmodligen såg ut och utrustades vid tiden. När jag visade bakgrundsbilden för min sambo redogjorde jag bland annat för de olika vapnen och rustningarna som skildras i fotot och förklarade tanken bakom kastspjutet pilum. Svaret jag möttes av löd ungefär: ”Människor är äckliga” - eftersom de utvecklar så effektiva vapen och metoder för att ha ihjäl varandra. Hon hade naturligtvis helt rätt. Responsen var dock oväntad och lika överaskande som nyktrande och gav upphov till frågan: varför är jag så intresserad av dessa avskyvärda ting?
Jag har inget bra svar på den frågan.
Tidigare när jag försökt besvara den har jag framhållit betydelsen av att studera väpnade konflikter för att dra lärdomar av dem som kan vara till nytta för mänskligheten. Till exempel genom att öka kunskapen om vad som skapar krig och därmed göra det lättare att undvika dem. I någon mån är detta ett giltigt argument men det förklarar inte varför jag bryr mig om hur ett romeskt pila är konstruerat eller för den delen hur det användes. I ärlighetens namn är det inget annat än en ursäkt för ett intresse jag inte kan försvara. Som barn tyckte jag om plastsvärd, knallpulverpistoler och andra häftiga saker och troligtvis lades grunden till min militärhistoriska passion redan där. Ett intresse som sedermera inte försvann när jag växte upp och som alla andra vettiga människor insåg hur hemskt och fel krig är. Kanske är det så att jag som vuxen ”blev pacifist” på grund av de många timmar jag ägnat åt att läsa om krig och våld. Det är inte helt orimligt.
Det jag försöker säga med detta inlägg är att jag är medveten om att vissa av de ämnen jag diskuterar här, för att använda min sambos ord, är äckliga. Min förhoppning är att ni nu också förstår varför jag ändå vill skriva om dem.
Orsaken till mina kluvna känslor finns i den uppenbara spänningen mellan pacifism och ett intresse för krig. Jag har ibland svårt att föranleda, försvara eller förklara min militärhistoriska fascination både för mig själv och för andra. Som till exempel när jag nyligen ändrade bakgrundsbilden på min dator till en bild från HBO:s Rome föreställandes jublande legionärer och Julius Caesar. Jag valde bilden eftersom den ger en någorlunda korrekt bild av hur legionärer förmodligen såg ut och utrustades vid tiden. När jag visade bakgrundsbilden för min sambo redogjorde jag bland annat för de olika vapnen och rustningarna som skildras i fotot och förklarade tanken bakom kastspjutet pilum. Svaret jag möttes av löd ungefär: ”Människor är äckliga” - eftersom de utvecklar så effektiva vapen och metoder för att ha ihjäl varandra. Hon hade naturligtvis helt rätt. Responsen var dock oväntad och lika överaskande som nyktrande och gav upphov till frågan: varför är jag så intresserad av dessa avskyvärda ting?
Jag har inget bra svar på den frågan.
Tidigare när jag försökt besvara den har jag framhållit betydelsen av att studera väpnade konflikter för att dra lärdomar av dem som kan vara till nytta för mänskligheten. Till exempel genom att öka kunskapen om vad som skapar krig och därmed göra det lättare att undvika dem. I någon mån är detta ett giltigt argument men det förklarar inte varför jag bryr mig om hur ett romeskt pila är konstruerat eller för den delen hur det användes. I ärlighetens namn är det inget annat än en ursäkt för ett intresse jag inte kan försvara. Som barn tyckte jag om plastsvärd, knallpulverpistoler och andra häftiga saker och troligtvis lades grunden till min militärhistoriska passion redan där. Ett intresse som sedermera inte försvann när jag växte upp och som alla andra vettiga människor insåg hur hemskt och fel krig är. Kanske är det så att jag som vuxen ”blev pacifist” på grund av de många timmar jag ägnat åt att läsa om krig och våld. Det är inte helt orimligt.
Det jag försöker säga med detta inlägg är att jag är medveten om att vissa av de ämnen jag diskuterar här, för att använda min sambos ord, är äckliga. Min förhoppning är att ni nu också förstår varför jag ändå vill skriva om dem.
