Något om tre förkristna religioner och källkritik.
Kategori: Religionshistoria
*** Detta inlägg är en gammal hemtenta jag skrev i kursen Europas förkristna religioner. Jag har efter bästa förmåga försökt konvertera den till ett blogginlägg. Förhoppningsvis finner någon inlägget intressant! ***
Det övergripande syftet med denna text är att analysera och jämföra tre källor som ger oss information om tre olika religioners präster eller religiösa specialister. De tre källorna tillägnas tre respektive delar som därefter följs av ett fjärde avsnitt där övergripande jämförelser mellan källorna presenteras. Målet är att belysa vikten av källkritik i all historisk forskning.
Keltisk religion
För keltisk religion har jag valt att behandla ett kortare utdrag ur Gaius Julius Caesars verk Commentarii de Bello Gallico (på engelska känd som The Gallic War). Utdraget finns tillgängligt i kompendiet Europas förkristna religioner och är översatt av H.J. Edwards. Verket finns tillgängligt i sin helhet på Loeb Classical Research Library 72.
Innan textens innehåll behandlas är det av intresse att försöka utröna vilken slags källa The Gallic War är. Under perioden 58-51 f.v.t förde den romerska republiken krig i Gallien och dess befälhavare var den ökände romerska befälhavaren och politikern Gaius Julius Caesar (100 f.v.t – 44 f.v.t).(1) I The Gallic War redogör han för sin verksamhet under dessa år. Av förklarliga skäl fokuserar texten på militära ting men författaren nämner även annat som faller inom ramen för vad som är relevant för denna texts syfte. Verket är skrivet på prosa och kan någorlunda säkert dateras till 50-talet f.v.t. Huruvida The Gallic War kan betraktas som en primärkälla är svårt att säga. Vi kan å ena sidan säkert säga att Caesar varit i Gallien och i kontakt med kelter. Det är således inte orimligt att de upplysningar som han ger om det keltiska samhället i allmänhet och dess druider i synnerhet bygger på egna erfarenheter och ögonvittnesskildringar. Å andra sidan framkommer det inte i texten explicit varifrån han fått sin information och det är likaledes inte orimligt att han fått sin breda kännedom om det keltiska samhället till viss del genom hörsägen eller återberättelser. När det gäller hans kommentarer om druiderna kan vi följaktligen inte med någon större säkerhet fastslå att vår källa är en primär sådan. Lägg därtill att Caesar är romare och skildrar en kultur och tradition som han inte är en del av med alla källkritiska utmaningar det medför. Men till detta återkommer jag senare. The Gallic War är trots dessa svagheter en mycket viktig källa till information om kelternas religiösa specialister eftersom kelterna själva, i likhet med brahmanerna i Indien, inte skrev om sin religion och sina uppgifter under en lång period.(2) Mot bakgrund av detta är det nu lämpligt att redogöra för textens innehåll och vad Caesar skriver om druiderna.
Caesar nämner förvånansvärt lite om druidernas andliga och spirituella funktioner. Det vi får veta är att de spelade en viktig roll när det gällde tolkning av olika ritualer och att många yngre män samlades kring dem för att få instruktioner (det är inte helt klart vad för instruktioner Caesar syftar på) och att dessa unga män kände stor vördnad för dem. Enligt Caesar diskuterade druiderna frågor som stjärnornas rörelser, storleken på universum och jorden, deras gudars respektive styrkor etcetera. I utdraget förklaras också att druiderna hade makten att avgöra vilka som fick respektive inte fick delta i offerritualerna. Utöver detta framkommer att kelterna trodde på en form av reinkarnation och att man inte gärna ville skriva ned sin tradition. Men annars behandlas inte saker som vi människor idag ofta förknippar med religion i utdraget av The Gallic War. Caesar lägger desto större vikt vid att beskriva druidämbetets (i brist på bättre formulering) utformning och status samt druidernas samhälleliga funktioner. Caesar skildrar druiderna som en grupp med stor makt. Det var de som medlade mellan parter i både privata och offentliga tvister och bestämde straffen för de som begått brott. Om någon skulle sätta sig emot ett beslut fattat av druiderna hade dessa som sagt makten att förbjuda människor att delta i offerritualerna. Denna makt kunde de givetvis utnyttja mot människor som inte lydde dem - eftersom det enligt Caesar ansågs vara det hårdaste straffet tillgängligt i det keltiska samhället att inte få delta i offerritualerna. Följande citat är talande:
”Those that are so banned are reckoned as impious and criminal; all men move out of their path and shun their approach and conversation, for fear they may get some harm from their contact, and no justice is done if they seek it, no distinction falls to their share.”(3)
Vidare förklarar Caesar att druiderna årligen samlades på en helig plats i Galliens centrum för att lösa dispyter mellan människor. Att döma av hans formulering verkar detta ha varit en stor händelse med många människor som sökte sig dit för att få sina tvister lösta. Caesar påstår också att det fanns en överordnad druid och beskriver kort processen för att välja denna överstedruid. Det är tydligt i texten att druiderna verkar ha åtnjutit tämligen hög status. Vi har redan hört om de unga männen som hade stor vördnad för dem. En sak som verkar ha bidragit till druidämbetets höga status var att dessa inte behövde göra militärtjänst och befriades från pålagor och skatt. Caesar skriver att detta nog var en stor anledning till att så många önskade bli druider.(4)
När det gäller tolkningen av The Gallic War bör man ha en rad saker i åtanke. Caesar var en romare som vid tidpunkten för verkets författande höll på att bekämpa just de kulturer vi intresserar oss för i detta inlägg. Vilket syfte Caesar hade när han författade verket kan jag givetvis enbart spekulera kring. Det är inte otänkbart att hans syfte helt enkelt var att försäkra sig om att det han åstadkommit i Gallien inte skulle glömmas bort. Inte heller är det svårt att se det propagandistiska värdet för Caesar att lyfta fram hur han besegrar en av Roms äldsta fiender. Jag känner inte till hur utbredd läskunnigheten var vid den här tiden men kan tänka mig att det framför allt var eliten i samhället som i någon större mån kunde ägna sig åt läsning. Allt detta tillsammans gör det troligt att The Gallic Wars målgrupp var den romerska eliten och/eller framtida historieskrivare, misstänker jag.
En aspekt att ha i åtanke när man tolkar denna källa är att Caesar inte tillhör de kulturer han skildrar. Han kan givetvis ha förståelse för hur de keltiska druiderna arbetar och deras tro men det faktum att han själv inte var en del av deras verklighet bör inte underskattas. Att han dessutom bekrigade dessa folk är en kontext som innebär att vi inte kan utesluta en viss tillrättaläggning. Caesar kan eventuellt ha lyft fram saker som av olika anledningar passar en bild han vill måla upp av druiderna. Något som däremot talar emot tillrättaläggelse i det här fallet är frånvaron av tydligt tendentiöst språkbruk. Han skildrar inte druiderna, såvitt jag kan se, på ett negativt sätt. Intrycket jag som läsare får är att han istället försöker ge en saklig och neutral bild av de keltiska druiderna. Detta talar helt klart till källans fördel. Det är också viktigt att i så stor mån som möjligt sätta sig in i den kontext som Caesar levde i. Detta påverkar i hög grad hur man tolkar källan. Till exempel kan det framstå som förvånande för en nutida läsare att Caesar i sin beskrivning av kelternas religiösa specialister inte nämner mycket om det vi idag förknippar religion utan istället fokuserar mer på druidernas samhälleliga funktioner. Men om man känner till att religion och politik i allra högsta grad var sammanblandat i den romerska republiken och att de prästerliga kollegierna i Rom hade viktiga politiska funktioner blir detta samhälleiga fokus inte svårt att förstå.(5)
Allt som allt är The Gallic War en användbar källa till information om keltiska druider om man tar den för vad den är. Det är egentligen i allra högsta grad ett verk av romare för romare där information om kelter av händelse råkar ingå.
Samisk religion
Den text jag valt som behandlar samisk religion är ett utdrag från ett verk som kallas Afguderiets Dempelse ur Jens Kildals appendix. Av uttrymmesmässiga skäl har jag valt att enbart arbeta med textstycket under rubriken ”Post 3. Om Noyders, og andre afgudiske lappers runen”.(6) Hela texten finns tillgänglig i kompendiet Europas förkristna religioner så väl som i Edgar Reuterskiölds Källskrifter till lapparnas mytologi (1910).
Afguderiets Dempelse är författat av en kristen missionär vid namn Jens Kildal. Kildal hade lärt sig tala samiska (oklart vilken typ av samiska) och gift sig med en samisk kvinna.(7) Texten tycks vara en del av ett större alster där Kildal redogör för en missionsverksamhet inriktad mot/till samer. I den del av texten som detta blogginlägg intresserar sig för ger Kildal oss en beskrivning över det han kallar för avguderiet. Det är framför allt beskrivningen av de så kallade nåjderna som jag kommer att fokusera på. Dessa var religiösa specialister vars främsta redskap ska ha varit dekorerade trummor gjorda av träramar överspända med renkalvskinn.(8) Vilken litterär genre källan kan sägas tillhöra är svårt för mig att avgöra. Texten är skriven som en rapport till en för mig okänd mottagare. Förhoppningsvis räcker det som kategorisering. I inledningen av texten i kompendiet, före det textutdrag jag valt att arbeta med, nämner Kildal att arbetet hittills uppehållit sig vid en viss herr Thomasis omvändelsearbete.(9) Det framkommer i annat material att Jens Kildal var en av Thomas von Westens medarbetare och att Kildal följt med denne under hans tredje missionsresa.(10) Således är det möjligt att datera källan till en tidpunkt under eller möjligen strax efter Thomasis tredje missionsresa på 1720-talet e.v.t. Till skillnad från de otydliga omständigheterna kring Caesars The Gallic War hävdar jag att denna källa är att betrakta som en primärkälla. Det är högst sannolikt att Kildal faktiskt bevittnat de företeelser han beskriver eftersom vi vet att han rest runt bland samer och till och med gift sig med en same. Men i likhet med Caesar skildrar han en tro och kultur som han inte är del av. Således är han inte en förstahandskälla till samisk religion.
Innehållet i textutdraget ”Om Noyders, og andre afgudiske lappers runen” är en redogörelse för hur nåjderna brukar trummor för att kommunicera med det övernaturliga. Eller som Kildal väljer att tolka del – med djävulen. Detta är inte minst tydligt då han väljer att beskriva trummorna på följande sätt; ”Runbomme er dievelens bibel”.(11) Texten har en intressant disposition som indikerar att Kildal försöker beskriva en slags ritual steg för steg. Han börjar nämligen att beskriva en förteelse under punkt A. Och nästa företeelse under punkt B o.s.v. Först förklarar Kildal att nåjden placerar en ring på en trumma och börjar därefter att slå på trumman med en hammare. Ringen flyttas då och utifrån dess förflyttning kan man avgöra vilken gudom som vill stå till tjänst. Därefter tar en annan nåjd som ”... er störe i afguderiets kunst,”(12) en slags visare och placerar på trumman istället för ringen. Därefter slår man på trumman igen och visaren indikerar återigen vilken gudom som är beredd att bistå nåjderna med sin hjälp. Under tiden lyfter en tredje nåjd som är ”... iblant de allergroveste udj afguderiets kunst,”(13) upp trumman till sitt öra och ställer de frågor som denne vill ha svar på till vad som enligt Kildal är djävulen. Kildal skriver nämnligen att djävulen kommunicerar via trumman på samma sätt som denne gjorde det genom ormen till Eva i Edens lustgård. Det sista som Kildal skriver i textutdraget handlar om hur de nåjder eller samer som inte ägde trummor kunde kommunicera med det andliga genom att hänga upp gevär och ställa sina frågor till vapnet. Om den upphängda bössan förflyttades eller inte avgjorde svaret på frågan. På så vis kunde de som inte ägde en trumma uttröna gudarnas vilja.(14)
För att underlätta tolkningen av Afguderiets Dempelse är det viktigt att resonera kring vilket syfte Kildal kan ha haft med verket. Av det textutdrag jag haft tillgång till framgår det inte men jag skulle tro att syftet är att redogöra för missionsverksamheten bland samerna som Kildal varit delaktig i. Om det stämmer är det rimligt att antaga att verkets målgrupp är andra kristna. Det är också viktigt att ha i åtanke den kontext i vilken Kildal levt och verkat. Han gifte sig med en samisk kvinna vilket indikerar att han inte helt och hållet tog avstånd från det folk han sökte att omvända. Säkerligen finns det fler faktorer som kan ha påverkat honom. Jag minns att vi på föreläsningen om samisk religion diskuterade pietismen men jag har inte den kompetens som krävs för att kunna spåra sådana influenser hos honom. Kanske ligger det något i rollen som kristen missionär en drivkraft att beskriva andra ickekristna grupper på ett negativt vis (för varför skulle man annars behöva omvända dem?). Vi kan inte heller bortse från det ortodoxa 1700-talets religiösa kontext. Kildals beskrivning av nåjdernas ritual är i vajre fall oavsett anledning mycket tendentiös och kritisk. Han kallar som sagt nåjdens trumma för djävulens bibel och nåjderna för avgudare. Problemet med en uppenbart partisk författare är att vi som läsare idag inte kan utesluta tillrättaläggning. Det är allt annat än otänkbart att Kildal i sin skildring av ritualen lyfter fram detaljer som väcker avsmak hos kristna läsare på bekostnad av andra detaljer som kanske är mindre stötande för hans tänkta läsare. Oavsett om han gjort detta medvetet eller inte. Tyvärr minskar detta källvärdet på texten som annars är tämligen högt då den troligen är en primärkälla.
I och med att Jens Kildal är kristen och inte en del av den samiska tro han skildrar är han inte att betrakta som en förstahandskälla till samisk tro och kult. Det får vi inte glömma bort. Och en viktig fråga att beakta i tolkningen av hans verk är vilka grupper som kommer till tals. I likhet med The Gallic War är det inte den grupp vi behandlar som kommer till tals i Kildals verk. För att få information om samisk religion på 1700-talet borde vi egentligen vända oss till samerna själva men jag kan tänka mig att skriftlig material författat av samer själva är relativt ovanligt. I synnerhet från 1700-talet. Därför skulle det vara en god idé att komplettera uppgifterna i Kildals text, i den mån det är möjligt, med annat material som till exempel arkeologiska lämningar.
Trots Jens Kildals tydliga tendenser och att han inte är en förstahandskälla till samisk religion är hans text Afguderiets Dempelse en mycket användbar källa till information om samiska religiösa specialister. Bakom den negativa beskrivningen finns betydelsefull information som till exempel visar vilken roll nåjderna spelade i samiska ritualer och hur nåjderna kunde hjälpa samer att komma i kontakt med sin gudavärld.
Romersk religion
Texten som här kommer behandlas är De Legibus (På engelska: On the Laws) av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t – 43 f.v.t). Jag använder mig av en översättning som är gjord av den brittiske 1800-talshistorikern Charles Duke Yonge. Verket finns tillgängligt in corpore on-line på http://www.archive.org/. Jag kommer fokusera på de passager i Ciceros text där han nämner de så kallade augurerna. Augerna var präster tillhörande ett särskilt kollegium i Rom vars främsta uppgift var att observera och tolka gudomliga omen.(15)
Marcus Tullius Cicero var en romersk politiker och författare. Men det han kanske är mest känd som är retoriker. Han levde och verkade under ett kritiskt skede i romersk historia som såg republiken drabbas av väldiga inbördeskrig och konflikter som till slut ledde till dess undergång och kejsardömets gryning.(16) Verket On the Laws är skrivet som en dialog mellan Cicero och hans bror Quintus samt kamraten Titus Pomponius Atticus.(17) Som titeln avslöjar är det lagar som står i fokus men boken ska inte uppfattas som en beskrivning av befintliga romerska lagar utan snarare som en text där Cicero lägger fram hur han tycker att lagar bör utformas. Detta gäller alltså även de befogenheter som tillskrivs augurerna, vars kollegium Cicero själv tillhörde.(18) Vad gäller dateringen av On the Laws kan jag inte säga mer än att verket tillkommit under Ciceros livstid. Som källa till information om augurer är det rimligt att betrakta Cicero och hans arbete både som en primärkälla och en förstahandskälla. Detta eftersom Cicero själv var augur. Däremot är verket en primär- och förstahandskälla förenad med vissa utmaningar eftersom han på sätt och vis inte beskriver verkligheten sådan den är utan som han menar att den bör vara.
Det första vi får ta del av i texten är en passage där Cicero i dialog med brodern Quintus redogör för religionens lagar. Stycket är tämligen långt och redogör för flera prästerliga kollegiers uppgifter, eller möjligen uppgifterna som de borde varit utformade enligt Cicero. Det är aningen oklart. Han fastslår i varje fall att augurerna, som han beskriver som Jupiters uttolkare, ska undersöka omen enligt konstens alla regler.(19) I nästa stycke får vi en rad intressanta upplysningar. Cicero skriver att augurkollegiet är förenat med den högsta auktoriteten, men han tillägger att han inte enbart påstår detta eftersom han själv tillhör augurernas skara utan för att augurerna har makten att bland annat upphäva lagar.(20) Denna befogenhet hade i själva verket inte augurerna - det var enbart senaten som kunde annullera lagar.(21)
I samma stycke nämner Atticus en konflikt mellan två augurer gällande synen på divination. Den ena prästen ska ha hävdat att augurkollegiet bara hittar på för att ge staten stöd medan den andre istället menade att den spådom som kollegiet sysslade med faktiskt handlade om riktiga övernaturliga fenomen. Atticus frågar Cicero hur denne ser på saken. Här får vi alltså ta del av en augurs egna ord om divination! Cicero säger sig genuint tro på konsten att tyda gudarnas vilja genom tecken i det av gudarna kontrollerade universum. Han går till och med längre och påstår att det finns många historiska exempel som visar att divination fungerar. När det gäller konflikten mellan hans två kollegor är han dock inte beredd att ge någon av dem rätt. Cicero hävdar nämligen att "vetenskapen" att tyda tecken till viss del gått förlorad genom åren och konstaterar samtidigt att det nog förekommit tillfällen i historien där divination använts i politiska syften.(22) Utöver detta har jag funnit tämligen lite om augurerna i On the Laws förutom där Cicero skriver att man bör lyda augurernas tolkningar av omen och att det är en augurs plikt att stå republiken bi i tider av nöd.(23)
För att på ett adekvat sätt kunna tolka och bearbeta informationen vi får i On the Laws är det, som alltid, viktigt att resonera kring författarens syfte med texten. I det här fallet tror jag att Ciceros motiv är enkelt. Att ge en framstående politikers syn på romersk lagstiftning. Det är inte otänkbart att han genom detta verk försökt påverka utformningen av lagstiftning i Rom men det är enbart spekulation från min sida. Den tänkta målgruppen måste rimligen vara jurister, politiker och andra lärda som intresserades av romersk rätt och moralfilosofi. Samhällskontexten i vilken detta verk tillkommit är svår att diskutera eftersom jag inte lyckats att närmare datera Ciceros arbete. Om Cicero författat verket under slutet av sitt liv skulle det kunna förklara varför han diskuterar naturrätt en hel del i boken. Att hävda att det finns lagar som är naturligt påbjudna är inte särdeles märkligt om man befinner sig i ett samhälle som lider av hemska inbördeskrig där lag och ordning så att säga inte kommer i första hand. Men även detta är spekulation från min sida och endast ett exempel på hur samhällskontext kan påverka tolkningen av en källa. Det jag däremot mer säkert kan hävda framträder i denna text är en tydlig ideologi. Det går inte att undgå att Cicero ger augurerna oerhörda befogenheter. Befogenheter som augurerna i all realitet saknade. När man beaktar att han själv tillhörde augurkollegiet är det lätt att förstå varför. Han påstår att augurkollegiet är förbundet med den allra högsta auktoriteten och tillägger; ”I do not say this because I am an augur myself, but because we are boud to be of this opinion",(24) men jag kan inte tolka det på något annat sätt än som ett uttryck för en prästerlig ideologi.
Som redan nämnts finns en del utmaningar kopplade till On the Laws när det gäller tolkning av den information som framkommer. Detta eftersom Cicero inte skildrar de lagar, prästämbeten och andra företeelser som de vid tiden för verkets författande såg ut. Utan istället ger uttryck för sin önskan om hur saker borde varit utformade. Hur användbar en text som denna är i ett forskningsarbete beror givetvis på vilket syfte och frågor en vill undersöka. Är man intresserad av prästkollegiernas lagligt definierade uppgifter är On the Laws troligen inte det med lämpliga källmaterialeta. Om man istället är intresserad av att studera hur en augur själv såg på sitt kollegium och dess verksamhet är detta material ovärderligt. Till skillnad från The Gallic War och Afguderiets Dempelse har vi här att göra med en källa där den grupp vi studerar, en religiös specialist, kommer till tals.
Jämförelse
När jag valde källor för denna uppgift var jag intresserad av att analysera och jämföra tre källor som ger oss information om religiösa specialister. Valet föll på tre litterära källor som jag menar på ett övertygande vis demonstrerar hur bilden av religiösa specialister förmedlas på olika sätt beroende på en rad faktorer som jag nu ämnar diskutera.
En passande inledning på denna jämförelse är att konstatera följande om de tre källorna. Jens Kildals Afguderiets Dempelse är en primärkälla som på ett distinkt negativt sätt skildrar nåjderna i samisk tro och kult. Men hans verk är ingen förstahandskälla till samisk religion. Julius Caesars The Gallic War är inte en förstahandskälla till information om keltisk religion och det är oklart huruvida verket kan klassificeras som en primärkälla. Men hans beskrivning av de keltiska druiderna är såvitt jag kan se neutral och saklig. Marcus Tullius Ciceros On the Laws är både en primärkälla och en förstahandskälla till romersk religion och som ger en påtagligt positiv bekrivning av augurerna. Samtliga källor i denna undersökning är exempel på hur en författares syfte, samhällskontext och ideologi kan påverka hur denne skildrar en given religiös företeelse.
Afguderiets Dempelse och On the Laws illustrerar betydelsen av förstahandskällorna. Kildal skildrar en religion som han inte är en del av och dessutom försöker motverka genom kristen mission. Således är det inte förvånande att han är negativt inställd till det han beskriver. Cicero å andra sidan är i allra högsta grad en förstahandskälla och en del av den grupp religiösa specialister vi i detta fall studerar. Av den orsaken är det likaledes inte särskilt förvånande att han ger en positiv bild av augrerna och tillskriver dessa större auktoritet och makt än de i verkligheten åtnjöt. Det som emellertid kan framstå som aningen överaskande utifrån denna logik är att Caesar i sitt verk inte beskriver druiderna på ett negativt sätt. Trots att han inte tillhör deras kultur och till och med bekrigade deras folk. Detta talar givetvis till fördel för The Gallic Wars källvärde. Vilket också gör The Gallic War mer värdefullt och användbart i forskningen om keltiska druider - inte minst med tanke på att det finns förhållandevis få texter som druiderna författat själva.
Ett problem som alla tre källor dessväre dras med är att de inte låter den lilla människan komma till tals. I keltisk och romersk kontext är det i det här fallet förståeligt eftersom druider och augurer inte sällan tillhörde samhällets elit. Målgruppen för Caesars och Kildals texter är troligen människor som inte tillhör den skildrade religionen och detta påverkar säkerligen hur deras texter utformats. Caesars målgrupp kan tänkas ha varit den romerska eliten och historieskrivare och Kildals andra kristna. I Ciceros fall har han skrivit en text om augurer, en inflytelserik grupp män i Rom, för en målgrupp bestående av människor som sannolikt levde i en liknande priviligerad ställning som han själv. Ingenstans får vi egentligen höra det vanliga folkets egna ord om deras nåjder, druider eller augurer. För att komma åt denna aspekt av de religiösa specialister vi studerat behövs delvis annat källmaterial.
Avslutningsvis bör påpekas att de tre källor jag behandlat alla är användbara i forskning. Det som jag hoppas att jag på ett övertygande sätt kunna påvisa är vikten av ett källkritiskt resonemang i all religionshistorisk forskning.
_______________________________________________________
Fotnoter:
1. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Gallerkrigen”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/gallerkrigen, 05/1 2015, kl. 12.29.
2. Puhvel, Jaan, Comparative mythology, Johns Hopkins Univ. Press, Baltimore, 1987 s. 166.
3. Caesar, The Gallic War, H. J. Edwards (trans.), (Loeb Classical Library 72), Cambridge: Harvard University Press 1917: s. 337.
4. Caesar, The Gallic War, s. 336-339.
5. North, John A., Roman religion, Oxford University Press, Oxford, 200 s. 21-26
6. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, Stockholm: Nordiska museet 1910: (Jens Kildals Appendix), s. 89.
7. Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek, http://www.foark.umu.se/sites/default/files/arkiv/25/sefoark2505g.pdf, 6/1 2015, kl. 11.01, ursprungligen publicerad december 2011, s. 1.
8. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Nåjd”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/n%C3%A5jd, 6/1 2015, kl. 11.15.
9. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 88.
10. http://www.foark.umu.se/sites/default/files/arkiv/25/sefoark2505g.pdf, 6/1 2015, kl. 11.29, ursprungligen publicerad december 2011, s. 1.
11. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 89.
12. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 90.
13. Ibid.
14. Ibid.
15. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Augur”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/augur, 7/1 2015, kl. 13.08.
16. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Cicero”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/cicero, 7/1 2015, kl. 13.20.
17. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Atticus”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/atticus, 7/1 2015, kl. 14.01.
18. North, John A. Roman religion, s. 25.
19. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.22. s. 436-437.
20. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.37, s. 442.
21. North, John A. Roman religion, s. 25.
22. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.50, s. 443.
23. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 15.04, s. 480.
24. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 15.50, s. 442.
Det övergripande syftet med denna text är att analysera och jämföra tre källor som ger oss information om tre olika religioners präster eller religiösa specialister. De tre källorna tillägnas tre respektive delar som därefter följs av ett fjärde avsnitt där övergripande jämförelser mellan källorna presenteras. Målet är att belysa vikten av källkritik i all historisk forskning.
Keltisk religion
För keltisk religion har jag valt att behandla ett kortare utdrag ur Gaius Julius Caesars verk Commentarii de Bello Gallico (på engelska känd som The Gallic War). Utdraget finns tillgängligt i kompendiet Europas förkristna religioner och är översatt av H.J. Edwards. Verket finns tillgängligt i sin helhet på Loeb Classical Research Library 72.
Innan textens innehåll behandlas är det av intresse att försöka utröna vilken slags källa The Gallic War är. Under perioden 58-51 f.v.t förde den romerska republiken krig i Gallien och dess befälhavare var den ökände romerska befälhavaren och politikern Gaius Julius Caesar (100 f.v.t – 44 f.v.t).(1) I The Gallic War redogör han för sin verksamhet under dessa år. Av förklarliga skäl fokuserar texten på militära ting men författaren nämner även annat som faller inom ramen för vad som är relevant för denna texts syfte. Verket är skrivet på prosa och kan någorlunda säkert dateras till 50-talet f.v.t. Huruvida The Gallic War kan betraktas som en primärkälla är svårt att säga. Vi kan å ena sidan säkert säga att Caesar varit i Gallien och i kontakt med kelter. Det är således inte orimligt att de upplysningar som han ger om det keltiska samhället i allmänhet och dess druider i synnerhet bygger på egna erfarenheter och ögonvittnesskildringar. Å andra sidan framkommer det inte i texten explicit varifrån han fått sin information och det är likaledes inte orimligt att han fått sin breda kännedom om det keltiska samhället till viss del genom hörsägen eller återberättelser. När det gäller hans kommentarer om druiderna kan vi följaktligen inte med någon större säkerhet fastslå att vår källa är en primär sådan. Lägg därtill att Caesar är romare och skildrar en kultur och tradition som han inte är en del av med alla källkritiska utmaningar det medför. Men till detta återkommer jag senare. The Gallic War är trots dessa svagheter en mycket viktig källa till information om kelternas religiösa specialister eftersom kelterna själva, i likhet med brahmanerna i Indien, inte skrev om sin religion och sina uppgifter under en lång period.(2) Mot bakgrund av detta är det nu lämpligt att redogöra för textens innehåll och vad Caesar skriver om druiderna.
Caesar nämner förvånansvärt lite om druidernas andliga och spirituella funktioner. Det vi får veta är att de spelade en viktig roll när det gällde tolkning av olika ritualer och att många yngre män samlades kring dem för att få instruktioner (det är inte helt klart vad för instruktioner Caesar syftar på) och att dessa unga män kände stor vördnad för dem. Enligt Caesar diskuterade druiderna frågor som stjärnornas rörelser, storleken på universum och jorden, deras gudars respektive styrkor etcetera. I utdraget förklaras också att druiderna hade makten att avgöra vilka som fick respektive inte fick delta i offerritualerna. Utöver detta framkommer att kelterna trodde på en form av reinkarnation och att man inte gärna ville skriva ned sin tradition. Men annars behandlas inte saker som vi människor idag ofta förknippar med religion i utdraget av The Gallic War. Caesar lägger desto större vikt vid att beskriva druidämbetets (i brist på bättre formulering) utformning och status samt druidernas samhälleliga funktioner. Caesar skildrar druiderna som en grupp med stor makt. Det var de som medlade mellan parter i både privata och offentliga tvister och bestämde straffen för de som begått brott. Om någon skulle sätta sig emot ett beslut fattat av druiderna hade dessa som sagt makten att förbjuda människor att delta i offerritualerna. Denna makt kunde de givetvis utnyttja mot människor som inte lydde dem - eftersom det enligt Caesar ansågs vara det hårdaste straffet tillgängligt i det keltiska samhället att inte få delta i offerritualerna. Följande citat är talande:
”Those that are so banned are reckoned as impious and criminal; all men move out of their path and shun their approach and conversation, for fear they may get some harm from their contact, and no justice is done if they seek it, no distinction falls to their share.”(3)
Vidare förklarar Caesar att druiderna årligen samlades på en helig plats i Galliens centrum för att lösa dispyter mellan människor. Att döma av hans formulering verkar detta ha varit en stor händelse med många människor som sökte sig dit för att få sina tvister lösta. Caesar påstår också att det fanns en överordnad druid och beskriver kort processen för att välja denna överstedruid. Det är tydligt i texten att druiderna verkar ha åtnjutit tämligen hög status. Vi har redan hört om de unga männen som hade stor vördnad för dem. En sak som verkar ha bidragit till druidämbetets höga status var att dessa inte behövde göra militärtjänst och befriades från pålagor och skatt. Caesar skriver att detta nog var en stor anledning till att så många önskade bli druider.(4)
När det gäller tolkningen av The Gallic War bör man ha en rad saker i åtanke. Caesar var en romare som vid tidpunkten för verkets författande höll på att bekämpa just de kulturer vi intresserar oss för i detta inlägg. Vilket syfte Caesar hade när han författade verket kan jag givetvis enbart spekulera kring. Det är inte otänkbart att hans syfte helt enkelt var att försäkra sig om att det han åstadkommit i Gallien inte skulle glömmas bort. Inte heller är det svårt att se det propagandistiska värdet för Caesar att lyfta fram hur han besegrar en av Roms äldsta fiender. Jag känner inte till hur utbredd läskunnigheten var vid den här tiden men kan tänka mig att det framför allt var eliten i samhället som i någon större mån kunde ägna sig åt läsning. Allt detta tillsammans gör det troligt att The Gallic Wars målgrupp var den romerska eliten och/eller framtida historieskrivare, misstänker jag.
En aspekt att ha i åtanke när man tolkar denna källa är att Caesar inte tillhör de kulturer han skildrar. Han kan givetvis ha förståelse för hur de keltiska druiderna arbetar och deras tro men det faktum att han själv inte var en del av deras verklighet bör inte underskattas. Att han dessutom bekrigade dessa folk är en kontext som innebär att vi inte kan utesluta en viss tillrättaläggning. Caesar kan eventuellt ha lyft fram saker som av olika anledningar passar en bild han vill måla upp av druiderna. Något som däremot talar emot tillrättaläggelse i det här fallet är frånvaron av tydligt tendentiöst språkbruk. Han skildrar inte druiderna, såvitt jag kan se, på ett negativt sätt. Intrycket jag som läsare får är att han istället försöker ge en saklig och neutral bild av de keltiska druiderna. Detta talar helt klart till källans fördel. Det är också viktigt att i så stor mån som möjligt sätta sig in i den kontext som Caesar levde i. Detta påverkar i hög grad hur man tolkar källan. Till exempel kan det framstå som förvånande för en nutida läsare att Caesar i sin beskrivning av kelternas religiösa specialister inte nämner mycket om det vi idag förknippar religion utan istället fokuserar mer på druidernas samhälleliga funktioner. Men om man känner till att religion och politik i allra högsta grad var sammanblandat i den romerska republiken och att de prästerliga kollegierna i Rom hade viktiga politiska funktioner blir detta samhälleiga fokus inte svårt att förstå.(5)
Allt som allt är The Gallic War en användbar källa till information om keltiska druider om man tar den för vad den är. Det är egentligen i allra högsta grad ett verk av romare för romare där information om kelter av händelse råkar ingå.
Samisk religion
Den text jag valt som behandlar samisk religion är ett utdrag från ett verk som kallas Afguderiets Dempelse ur Jens Kildals appendix. Av uttrymmesmässiga skäl har jag valt att enbart arbeta med textstycket under rubriken ”Post 3. Om Noyders, og andre afgudiske lappers runen”.(6) Hela texten finns tillgänglig i kompendiet Europas förkristna religioner så väl som i Edgar Reuterskiölds Källskrifter till lapparnas mytologi (1910).
Afguderiets Dempelse är författat av en kristen missionär vid namn Jens Kildal. Kildal hade lärt sig tala samiska (oklart vilken typ av samiska) och gift sig med en samisk kvinna.(7) Texten tycks vara en del av ett större alster där Kildal redogör för en missionsverksamhet inriktad mot/till samer. I den del av texten som detta blogginlägg intresserar sig för ger Kildal oss en beskrivning över det han kallar för avguderiet. Det är framför allt beskrivningen av de så kallade nåjderna som jag kommer att fokusera på. Dessa var religiösa specialister vars främsta redskap ska ha varit dekorerade trummor gjorda av träramar överspända med renkalvskinn.(8) Vilken litterär genre källan kan sägas tillhöra är svårt för mig att avgöra. Texten är skriven som en rapport till en för mig okänd mottagare. Förhoppningsvis räcker det som kategorisering. I inledningen av texten i kompendiet, före det textutdrag jag valt att arbeta med, nämner Kildal att arbetet hittills uppehållit sig vid en viss herr Thomasis omvändelsearbete.(9) Det framkommer i annat material att Jens Kildal var en av Thomas von Westens medarbetare och att Kildal följt med denne under hans tredje missionsresa.(10) Således är det möjligt att datera källan till en tidpunkt under eller möjligen strax efter Thomasis tredje missionsresa på 1720-talet e.v.t. Till skillnad från de otydliga omständigheterna kring Caesars The Gallic War hävdar jag att denna källa är att betrakta som en primärkälla. Det är högst sannolikt att Kildal faktiskt bevittnat de företeelser han beskriver eftersom vi vet att han rest runt bland samer och till och med gift sig med en same. Men i likhet med Caesar skildrar han en tro och kultur som han inte är del av. Således är han inte en förstahandskälla till samisk religion.
Innehållet i textutdraget ”Om Noyders, og andre afgudiske lappers runen” är en redogörelse för hur nåjderna brukar trummor för att kommunicera med det övernaturliga. Eller som Kildal väljer att tolka del – med djävulen. Detta är inte minst tydligt då han väljer att beskriva trummorna på följande sätt; ”Runbomme er dievelens bibel”.(11) Texten har en intressant disposition som indikerar att Kildal försöker beskriva en slags ritual steg för steg. Han börjar nämligen att beskriva en förteelse under punkt A. Och nästa företeelse under punkt B o.s.v. Först förklarar Kildal att nåjden placerar en ring på en trumma och börjar därefter att slå på trumman med en hammare. Ringen flyttas då och utifrån dess förflyttning kan man avgöra vilken gudom som vill stå till tjänst. Därefter tar en annan nåjd som ”... er störe i afguderiets kunst,”(12) en slags visare och placerar på trumman istället för ringen. Därefter slår man på trumman igen och visaren indikerar återigen vilken gudom som är beredd att bistå nåjderna med sin hjälp. Under tiden lyfter en tredje nåjd som är ”... iblant de allergroveste udj afguderiets kunst,”(13) upp trumman till sitt öra och ställer de frågor som denne vill ha svar på till vad som enligt Kildal är djävulen. Kildal skriver nämnligen att djävulen kommunicerar via trumman på samma sätt som denne gjorde det genom ormen till Eva i Edens lustgård. Det sista som Kildal skriver i textutdraget handlar om hur de nåjder eller samer som inte ägde trummor kunde kommunicera med det andliga genom att hänga upp gevär och ställa sina frågor till vapnet. Om den upphängda bössan förflyttades eller inte avgjorde svaret på frågan. På så vis kunde de som inte ägde en trumma uttröna gudarnas vilja.(14)
För att underlätta tolkningen av Afguderiets Dempelse är det viktigt att resonera kring vilket syfte Kildal kan ha haft med verket. Av det textutdrag jag haft tillgång till framgår det inte men jag skulle tro att syftet är att redogöra för missionsverksamheten bland samerna som Kildal varit delaktig i. Om det stämmer är det rimligt att antaga att verkets målgrupp är andra kristna. Det är också viktigt att ha i åtanke den kontext i vilken Kildal levt och verkat. Han gifte sig med en samisk kvinna vilket indikerar att han inte helt och hållet tog avstånd från det folk han sökte att omvända. Säkerligen finns det fler faktorer som kan ha påverkat honom. Jag minns att vi på föreläsningen om samisk religion diskuterade pietismen men jag har inte den kompetens som krävs för att kunna spåra sådana influenser hos honom. Kanske ligger det något i rollen som kristen missionär en drivkraft att beskriva andra ickekristna grupper på ett negativt vis (för varför skulle man annars behöva omvända dem?). Vi kan inte heller bortse från det ortodoxa 1700-talets religiösa kontext. Kildals beskrivning av nåjdernas ritual är i vajre fall oavsett anledning mycket tendentiös och kritisk. Han kallar som sagt nåjdens trumma för djävulens bibel och nåjderna för avgudare. Problemet med en uppenbart partisk författare är att vi som läsare idag inte kan utesluta tillrättaläggning. Det är allt annat än otänkbart att Kildal i sin skildring av ritualen lyfter fram detaljer som väcker avsmak hos kristna läsare på bekostnad av andra detaljer som kanske är mindre stötande för hans tänkta läsare. Oavsett om han gjort detta medvetet eller inte. Tyvärr minskar detta källvärdet på texten som annars är tämligen högt då den troligen är en primärkälla.
I och med att Jens Kildal är kristen och inte en del av den samiska tro han skildrar är han inte att betrakta som en förstahandskälla till samisk tro och kult. Det får vi inte glömma bort. Och en viktig fråga att beakta i tolkningen av hans verk är vilka grupper som kommer till tals. I likhet med The Gallic War är det inte den grupp vi behandlar som kommer till tals i Kildals verk. För att få information om samisk religion på 1700-talet borde vi egentligen vända oss till samerna själva men jag kan tänka mig att skriftlig material författat av samer själva är relativt ovanligt. I synnerhet från 1700-talet. Därför skulle det vara en god idé att komplettera uppgifterna i Kildals text, i den mån det är möjligt, med annat material som till exempel arkeologiska lämningar.
Trots Jens Kildals tydliga tendenser och att han inte är en förstahandskälla till samisk religion är hans text Afguderiets Dempelse en mycket användbar källa till information om samiska religiösa specialister. Bakom den negativa beskrivningen finns betydelsefull information som till exempel visar vilken roll nåjderna spelade i samiska ritualer och hur nåjderna kunde hjälpa samer att komma i kontakt med sin gudavärld.
Romersk religion
Texten som här kommer behandlas är De Legibus (På engelska: On the Laws) av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t – 43 f.v.t). Jag använder mig av en översättning som är gjord av den brittiske 1800-talshistorikern Charles Duke Yonge. Verket finns tillgängligt in corpore on-line på http://www.archive.org/. Jag kommer fokusera på de passager i Ciceros text där han nämner de så kallade augurerna. Augerna var präster tillhörande ett särskilt kollegium i Rom vars främsta uppgift var att observera och tolka gudomliga omen.(15)
Marcus Tullius Cicero var en romersk politiker och författare. Men det han kanske är mest känd som är retoriker. Han levde och verkade under ett kritiskt skede i romersk historia som såg republiken drabbas av väldiga inbördeskrig och konflikter som till slut ledde till dess undergång och kejsardömets gryning.(16) Verket On the Laws är skrivet som en dialog mellan Cicero och hans bror Quintus samt kamraten Titus Pomponius Atticus.(17) Som titeln avslöjar är det lagar som står i fokus men boken ska inte uppfattas som en beskrivning av befintliga romerska lagar utan snarare som en text där Cicero lägger fram hur han tycker att lagar bör utformas. Detta gäller alltså även de befogenheter som tillskrivs augurerna, vars kollegium Cicero själv tillhörde.(18) Vad gäller dateringen av On the Laws kan jag inte säga mer än att verket tillkommit under Ciceros livstid. Som källa till information om augurer är det rimligt att betrakta Cicero och hans arbete både som en primärkälla och en förstahandskälla. Detta eftersom Cicero själv var augur. Däremot är verket en primär- och förstahandskälla förenad med vissa utmaningar eftersom han på sätt och vis inte beskriver verkligheten sådan den är utan som han menar att den bör vara.
Det första vi får ta del av i texten är en passage där Cicero i dialog med brodern Quintus redogör för religionens lagar. Stycket är tämligen långt och redogör för flera prästerliga kollegiers uppgifter, eller möjligen uppgifterna som de borde varit utformade enligt Cicero. Det är aningen oklart. Han fastslår i varje fall att augurerna, som han beskriver som Jupiters uttolkare, ska undersöka omen enligt konstens alla regler.(19) I nästa stycke får vi en rad intressanta upplysningar. Cicero skriver att augurkollegiet är förenat med den högsta auktoriteten, men han tillägger att han inte enbart påstår detta eftersom han själv tillhör augurernas skara utan för att augurerna har makten att bland annat upphäva lagar.(20) Denna befogenhet hade i själva verket inte augurerna - det var enbart senaten som kunde annullera lagar.(21)
I samma stycke nämner Atticus en konflikt mellan två augurer gällande synen på divination. Den ena prästen ska ha hävdat att augurkollegiet bara hittar på för att ge staten stöd medan den andre istället menade att den spådom som kollegiet sysslade med faktiskt handlade om riktiga övernaturliga fenomen. Atticus frågar Cicero hur denne ser på saken. Här får vi alltså ta del av en augurs egna ord om divination! Cicero säger sig genuint tro på konsten att tyda gudarnas vilja genom tecken i det av gudarna kontrollerade universum. Han går till och med längre och påstår att det finns många historiska exempel som visar att divination fungerar. När det gäller konflikten mellan hans två kollegor är han dock inte beredd att ge någon av dem rätt. Cicero hävdar nämligen att "vetenskapen" att tyda tecken till viss del gått förlorad genom åren och konstaterar samtidigt att det nog förekommit tillfällen i historien där divination använts i politiska syften.(22) Utöver detta har jag funnit tämligen lite om augurerna i On the Laws förutom där Cicero skriver att man bör lyda augurernas tolkningar av omen och att det är en augurs plikt att stå republiken bi i tider av nöd.(23)
För att på ett adekvat sätt kunna tolka och bearbeta informationen vi får i On the Laws är det, som alltid, viktigt att resonera kring författarens syfte med texten. I det här fallet tror jag att Ciceros motiv är enkelt. Att ge en framstående politikers syn på romersk lagstiftning. Det är inte otänkbart att han genom detta verk försökt påverka utformningen av lagstiftning i Rom men det är enbart spekulation från min sida. Den tänkta målgruppen måste rimligen vara jurister, politiker och andra lärda som intresserades av romersk rätt och moralfilosofi. Samhällskontexten i vilken detta verk tillkommit är svår att diskutera eftersom jag inte lyckats att närmare datera Ciceros arbete. Om Cicero författat verket under slutet av sitt liv skulle det kunna förklara varför han diskuterar naturrätt en hel del i boken. Att hävda att det finns lagar som är naturligt påbjudna är inte särdeles märkligt om man befinner sig i ett samhälle som lider av hemska inbördeskrig där lag och ordning så att säga inte kommer i första hand. Men även detta är spekulation från min sida och endast ett exempel på hur samhällskontext kan påverka tolkningen av en källa. Det jag däremot mer säkert kan hävda framträder i denna text är en tydlig ideologi. Det går inte att undgå att Cicero ger augurerna oerhörda befogenheter. Befogenheter som augurerna i all realitet saknade. När man beaktar att han själv tillhörde augurkollegiet är det lätt att förstå varför. Han påstår att augurkollegiet är förbundet med den allra högsta auktoriteten och tillägger; ”I do not say this because I am an augur myself, but because we are boud to be of this opinion",(24) men jag kan inte tolka det på något annat sätt än som ett uttryck för en prästerlig ideologi.
Som redan nämnts finns en del utmaningar kopplade till On the Laws när det gäller tolkning av den information som framkommer. Detta eftersom Cicero inte skildrar de lagar, prästämbeten och andra företeelser som de vid tiden för verkets författande såg ut. Utan istället ger uttryck för sin önskan om hur saker borde varit utformade. Hur användbar en text som denna är i ett forskningsarbete beror givetvis på vilket syfte och frågor en vill undersöka. Är man intresserad av prästkollegiernas lagligt definierade uppgifter är On the Laws troligen inte det med lämpliga källmaterialeta. Om man istället är intresserad av att studera hur en augur själv såg på sitt kollegium och dess verksamhet är detta material ovärderligt. Till skillnad från The Gallic War och Afguderiets Dempelse har vi här att göra med en källa där den grupp vi studerar, en religiös specialist, kommer till tals.
Jämförelse
När jag valde källor för denna uppgift var jag intresserad av att analysera och jämföra tre källor som ger oss information om religiösa specialister. Valet föll på tre litterära källor som jag menar på ett övertygande vis demonstrerar hur bilden av religiösa specialister förmedlas på olika sätt beroende på en rad faktorer som jag nu ämnar diskutera.
En passande inledning på denna jämförelse är att konstatera följande om de tre källorna. Jens Kildals Afguderiets Dempelse är en primärkälla som på ett distinkt negativt sätt skildrar nåjderna i samisk tro och kult. Men hans verk är ingen förstahandskälla till samisk religion. Julius Caesars The Gallic War är inte en förstahandskälla till information om keltisk religion och det är oklart huruvida verket kan klassificeras som en primärkälla. Men hans beskrivning av de keltiska druiderna är såvitt jag kan se neutral och saklig. Marcus Tullius Ciceros On the Laws är både en primärkälla och en förstahandskälla till romersk religion och som ger en påtagligt positiv bekrivning av augurerna. Samtliga källor i denna undersökning är exempel på hur en författares syfte, samhällskontext och ideologi kan påverka hur denne skildrar en given religiös företeelse.
Afguderiets Dempelse och On the Laws illustrerar betydelsen av förstahandskällorna. Kildal skildrar en religion som han inte är en del av och dessutom försöker motverka genom kristen mission. Således är det inte förvånande att han är negativt inställd till det han beskriver. Cicero å andra sidan är i allra högsta grad en förstahandskälla och en del av den grupp religiösa specialister vi i detta fall studerar. Av den orsaken är det likaledes inte särskilt förvånande att han ger en positiv bild av augrerna och tillskriver dessa större auktoritet och makt än de i verkligheten åtnjöt. Det som emellertid kan framstå som aningen överaskande utifrån denna logik är att Caesar i sitt verk inte beskriver druiderna på ett negativt sätt. Trots att han inte tillhör deras kultur och till och med bekrigade deras folk. Detta talar givetvis till fördel för The Gallic Wars källvärde. Vilket också gör The Gallic War mer värdefullt och användbart i forskningen om keltiska druider - inte minst med tanke på att det finns förhållandevis få texter som druiderna författat själva.
Ett problem som alla tre källor dessväre dras med är att de inte låter den lilla människan komma till tals. I keltisk och romersk kontext är det i det här fallet förståeligt eftersom druider och augurer inte sällan tillhörde samhällets elit. Målgruppen för Caesars och Kildals texter är troligen människor som inte tillhör den skildrade religionen och detta påverkar säkerligen hur deras texter utformats. Caesars målgrupp kan tänkas ha varit den romerska eliten och historieskrivare och Kildals andra kristna. I Ciceros fall har han skrivit en text om augurer, en inflytelserik grupp män i Rom, för en målgrupp bestående av människor som sannolikt levde i en liknande priviligerad ställning som han själv. Ingenstans får vi egentligen höra det vanliga folkets egna ord om deras nåjder, druider eller augurer. För att komma åt denna aspekt av de religiösa specialister vi studerat behövs delvis annat källmaterial.
Avslutningsvis bör påpekas att de tre källor jag behandlat alla är användbara i forskning. Det som jag hoppas att jag på ett övertygande sätt kunna påvisa är vikten av ett källkritiskt resonemang i all religionshistorisk forskning.
_______________________________________________________
Fotnoter:
1. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Gallerkrigen”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/gallerkrigen, 05/1 2015, kl. 12.29.
2. Puhvel, Jaan, Comparative mythology, Johns Hopkins Univ. Press, Baltimore, 1987 s. 166.
3. Caesar, The Gallic War, H. J. Edwards (trans.), (Loeb Classical Library 72), Cambridge: Harvard University Press 1917: s. 337.
4. Caesar, The Gallic War, s. 336-339.
5. North, John A., Roman religion, Oxford University Press, Oxford, 200 s. 21-26
6. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, Stockholm: Nordiska museet 1910: (Jens Kildals Appendix), s. 89.
7. Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek, http://www.foark.umu.se/sites/default/files/arkiv/25/sefoark2505g.pdf, 6/1 2015, kl. 11.01, ursprungligen publicerad december 2011, s. 1.
8. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Nåjd”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/n%C3%A5jd, 6/1 2015, kl. 11.15.
9. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 88.
10. http://www.foark.umu.se/sites/default/files/arkiv/25/sefoark2505g.pdf, 6/1 2015, kl. 11.29, ursprungligen publicerad december 2011, s. 1.
11. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 89.
12. Reuterskiöld, Edgar (red.) Källskrifter till lapparnas mytologi, s. 90.
13. Ibid.
14. Ibid.
15. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Augur”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/augur, 7/1 2015, kl. 13.08.
16. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Cicero”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/cicero, 7/1 2015, kl. 13.20.
17. Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: ”Atticus”, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/atticus, 7/1 2015, kl. 14.01.
18. North, John A. Roman religion, s. 25.
19. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.22. s. 436-437.
20. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.37, s. 442.
21. North, John A. Roman religion, s. 25.
22. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 14.50, s. 443.
23. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 15.04, s. 480.
24. H.G. Bohn, The treatises of M.T. Cicero, On the nature of the gods; On divination; On fate; On the republic; On the laws; and on standing for the consulship, https://archive.org/stream/treatisescicero00ciceuoft#page/436/mode/2up/search/augurs, 7/1 2015, kl. 15.50, s. 442.
